I maktens kulisser

Jag får erkänna att bloggandet legat på is den senaste tiden eftersom uppsatsskrivande och lite förberedande inför sommarens och höstens studier varit av prioritet. I framtiden väntas förhoppningsvis Minor Fields-projekt i Sierra Leone och i den närmsta tiden lite afrikansk historia.

De senaste veckorna har det knåpats på en uppsats som behandlar en formativ tid i Kalmar stads historia och de män som varit med att forma den tiden vi nu lever i.

1858 invigdes S:t Johanneslogen Carl i Kalmar eftersom tankar väckts om hur  arbetsamt det var att resa till andra städer när sammankomster skulle hållas. Flera av stiftarna i logen hade recipierat och hade sin tillhörighet i Karlskrona. Vårt arbete har främst handlat om ett par av de män som varit viktiga för logens bildande och men även Kalmars industriella och ekonomiska tillväxt. Jacob Wilhelm Beijer, Christian Adolf Palme, Theodor Jeansson, Carl Hasselquist och slutligen Johan Jeansson har varit fokus den senaste tiden. Tanken med uppsatsen har varit att, genom att kvalitativt studera dessa mäns levnad kopplat med Kalmars historia, kunna utröna om deras nätverk i S:t Johanneslogen Carl varit av betydelse även för livet utanför logens väggar. Utan att avslöja för mycket tål sägas att synen på jäv och att sitta på flera stolar samtidigt inte var densamma under 1800-talet som den är i vår egen tid.

Logebyggnaden har bekostats av privata medel och ägs av logen. 

 

 För att ge ett litet exempel ur vår undersökning så kan berättas att karlskronabon Johan Jeansson inflyttade till Kalmar 1850, utan större finansiella medel, men med en farbror, Theodor Jeansson, som satt med i en mängd kommittéer och styrelser. Farbror Theodor var förutom en framgångsrik handlare och medlem i stadsfullmäktige även frimurare. Johan Jeanssons förmåga att utnyttja det sociala nätverk som fanns uppdukat gjorde honom till en mycket förmögen man som vid sin död 1897 hade en bouppteckning på runt 450 000 kr, stora pengar på den tiden.

Det står klart, efter vårt arbete, att det i de informella mötet i frimurarlogen förekommit diskussioner och överenskommelser av yttersta vikt för Kalmar stad. I det formativa 1800-talets Kalmar växer en järnväg fram och en av de största industrierna, Kalmar ångkvarn, får sitt genombrott. Inte helt oväntat med frimurare vid rodret.

Kalmar frimurarhotell, beläget på Larmtorget , inhyser S:t Johanneslogen Carl

Uppsatsen kommer, efter måndagens finslipning och insändande, publiceras på bloggen.

En kritisk tanke

Det mest krävande och komplicerade med ett eget arbete och eget författande i form av artiklar och uppsatsskrivande handlar om att hitta och bedöma källors autenticitet och värde. Det man bör vara
medveten om när man väljer att forska kring händelser långt bak i tiden är att mängden förstahandskällor kommer vara begränsad. När kyrkan började för arkiv och domböcker sker en förändring i Sverige och Europa när det handlar om tillgång på källor.

Många glada högstadie- och gymnasieelever googlar fram sin fakta från wikipedia eller flashback och tror att det är helt okej att använda i uppsatsskrivande, vilket kanske fungerar på gymnasiet, men när man tar med sig den erfarenheten in i den akademiska världen är man ute på tunn is. Det ÄR svårt att veta hur pass vettig en källa är att använda men vill man vara på den säkra sidan kan man alltid kolla upp författaren, en enkel internetsökning fungerar i detta fallet för att ta reda på om författaren är professor eller liknande. Givetvis kan direkta vittnesmål i bokform vara av intresse men samtidigt bör man vara medveten om att man alltid ser sig själv med ett lite glorifierande skimmer.

Det finns en mängd roliga historieförfalskningar genom tiderna och en med svenskt ursprung är historikern  och naturforskaren Olof Rudbeck som svängde ihop boken Atlantican. I verket förklarar han att det var i Sverige som den nuvarande civilisationens vagga finns efter att två människor bosatt sig efter syndafloden och förökat sig. En helt galen historieförfalskning men i linje med dåtidens stormaktsideal. Ute i Europa mottogs den med en del höjda ögonbryn.

Olof Rudbeck, svensk romantiker

 Slutligen känner jag mig nödd att nämna hur man kan använda statistik på ett sätt som är mindre lyckat och hur man kan dra felaktiga slutsatser genom att ge sig själv fel fakta och få alternativ. Låt säga att du i ett lag gör en spelarinventering, kommer fram till att hälften har slutat under säsongen, frågar de kvarvarande om det är nöjda med klubben och lagets ledning och drar en slutsats. Är slutsatsen rimlig om den är att alla är nöjda med tränare och klubb? Troligen inte men ändå, a true story!

Om jag håller i en sten och hävdar att den skyddar mot björnar i och med att det inte finns några björnar på plats, är det då en rimlig slutsats? Kan tyckas en dum fråga men många baserar sina tankar på enkelspåriga banor vilket leder till liknande slutsatser.

Bombsäkert skydd mot björnattacker

Om er skola inte har tillgång till Nationalencyklopedin så bör ni gnälla till dom skaffar det. Ej kostnadsfritt men väldigt enkelt och omfattande resurs för att skriva arbeten.

It is a capital mistake to theorize before one has data. Insensibly one begins to twist facts to suit theories, instead of theories to suit facts.

-Sir Arthur Conan Doyle

To be or not be

Jag får börja med att skriva att detta helt enkelt inte är ett aprilskämt eftersom det hade varit halv osmakligt.

Precis som i frasen från Hamlet, att vara eller inte vara, har jag den senaste tiden funderat enormt mycket på en del halvt riskfyllda förändringar i livet. Den absolut senaste tanken som slagit mig är  att söka stipendie för att bedriva forskning till c-uppsatsen utomlands. Kravet för att erhålla dessa 25000 i resestipendie är att landet ska omfattas av SIDA-projekt i och med att det är de som delar ut pengarna via LNUs Minor Fields-projekt. Min tanke har drivit lite mot Demokratiska republiken Kongo, ett av världens absolut fattigaste länder, och där undersöka Svenska Kongostyrkan från FN ur ett historiskt perspektiv. Efter att lite hastigt undersökt situationen i Kongo via UD blir man dock lite avskräckt. Instabilt styrelseskick efter ett presidentval innebär att svenskar rekommenderas undvika landet och om man är där ska man tydligen inte färdas ensam, dag som natt, eller lita på poliser eftersom de kan vara falska. Rädslan och tveksamheten blir plötsligt påtaglig men samtidigt kan jag inte hjälpa att tänka, vad har jag att förlora? Inte speciellt mycket alls egentligen. Ett par hundra läsare på bloggen får nog helt enkelt klara sig utan mig om något drastiskt skulle inträffa.

Död och hjältemod under Spaniens sol

Idag är det tillbaka till grunden när det gäller bloggskrivandet, trots att de absolut högsta läsarsiffrorna dyker upp när inläggen handlar om alkohol eller jordens undergång är det inte möjligt att endast dryfta sådana ämnen. Idag blir det dock något snarlikt, en kort berättelse om hjältemod och övertygelse.

Under 1930-talets Europa blåste nationalistiska och fascistiska vindar genom många länder. Hitler hade la Tyskland under sig och utropade sig till Führer und Reichskanzler 1934, Benito Mussolini kallade sig för Il Duce i Italien och i Spanien fanns Fransisco Franco. 1939 tågade Franco in i Madrid, som segrare, tack vare stöd från Italien och Tyskland. På den andra sidan återfanns frivilligkårer från andra delar av världen, bland annat 15 Brigada internacional, som hade en avdelning kallad Connellys Column. Namnet kom efter den irländska frihetskämpen James Connelly, som avrättades av engelska trupper i påskupprorets efterdyningar.
80 frivilliga irländare, under ledning av Frank Ryan, kom för att kämpa för de vänsterideal de trodde på och mot Francos fascism. Förutom irländare bestod brigaden av frivilliga från Nord och Sydamerika. När det gällde irländarna så återfanns de som var lojala mot den protestantiska tron på Francos sida och sen Connellys column på den vänstra sidan, med katolska traditioner. Kampen som tidigare bedrivits på den gröna ön kom att fortsätta på andra stränder och på andra fält.
Connellys column led svåra förluster i slaget vid Jarama 1937.

Connellys column

Det är alltid intressant att följa personer som väljer att stå upp för sin tro och sina ideal. Det finns ytterligare ett exempel, St Patricios Battalion. Frivilliga irländare och tyskar som slogs på den mexikanska sidan under kriget mot USA. Den katolska tron förenade dem även i detta fallet och de irländska soldaterna betraktas fortfarande som folkhjältar i Mexiko.

Oavsett vilken tro man har eller vilka ideal man kämpar för, så länge de inte premierar förtryck eller orättvisor, är den kampen och viljan något som jag starkt beundrar. Personer som James Connelly, Michaels "Big Fellah" Collins och Jon Riley fängslar mig enormt mycket. I svåra tider är det extra modigt att göra deras uppoffringar då de inte bara innebar att sätta in en summa pengar till Världsnaturfonden. Det finns fortfarande kamp att utkämpa för mänskliga rättigheter och mot orättvisor vilket jag tänker ta chansen att göra innan jag kastar in handduken för gott.

På ett ögonblick ändras allt

Idag blir det ett kort, extrapublicerat inlägg med hänsyn till gårdagens händelse i Premier League då Fabrice Muamba kollapsade på planen. Mittfältaren vårdas fortfarande på hjärtintensiven och tillståndet är stabilt men ändå av kritisk art. Tankarna drog sig givetvis mot Feher, Puerta och de andra som avlidit de senaste åren i fotbollens värld.

Vi är helt enkelt oerhört bortskämda med att allt ska vara precis som det alltid är och att förändringar och händelser av den här arten är totalt oväntade men är dom egentligen det? Det är inte att missuppfatta att Muamba endast är 23 och att sådant verkligen inte bör hända en ung man, inte på något sätt. Men faktum kvarstår att vi glider igenom våra liv och tror på något sätt att vi har allt klart för oss. Hemska saker inträffar inte för det har dom inte gjort hittills är resonemanget. Skulle man dock ha möjlighet att prata med alla i sitt släktled som levt innan så får man nog ett annat svar. Krig, sjukdom och elände inträffar med jämna strömmar och ödets finger berör alla på något sätt genom våra liv. Vi förväntar oss dock status quo och att vi har all tid i världen. Vi som redan har berörts av ödets finger och upplevet tragedier inser att man måste fånga dagen, skapa sin framtid så gott det går, men det är svårt att driva på. Det är enklare att bara vänta, för allt blir säkert bättre imorgon eller nästa helg?

Eftersom Gud och jag inte är bundis så får jag hålla tummarna för Muamba. Häng i!

Grön öl och a drunken night in Dublin

Den 17 mars firas en av årets största och viktigaste högtider, förutsatt att man är av irländsk härkomst eller helt enkelt uppskattar öl och roliga stunder.
Dagen uppmärksammar Irlands skyddshelgon, St Patrick, och firas faktiskt av både katoliker och protestanter av den Lutheranska grenen vilket kanske innebär någon form av förbrödring på den gröna ön.

Dagens kändis

 St Patrick blev kidnappad av irländska marodörer men lyckades fly, efter ett budskap från Gud, för att sedan återvända till Irland som biskop för att hjälpa till kristna ön. Även om expeditionen inte var den mest lyckosamma har ändå Saint Patrick uthärdat, ända sedan 400-talet, en helgonstatus.

Om ni känner för att uppmärksamma festhögtiden ikväll bör ni leta fram lite irländsk musik, handla er gröna karamellfärg till era drycker samt klä er i ett grönt plagg av något slag. Det sistnämnda kan vara viktigt om man inte önskar bli nypt, vilket är helt okej att göra på personer utan accessoarer med färgen grön.

4-5 droppar karamellfärg löser era problem förutsatt att ni har ljus öl!

Vill ni även borsta upp er gaeliska så är orden slainthé och Lá Fhéile Pádraig fina att ha med i sin arsenal inför kvällen. Lämplig maträtt att förtära är det man själv önskar men givetvis är Sheperds pie ett bra val och till den en mustig Guinness.


“To be Irish is to know that in the end the world will break your heart.”
-Daniel Patrick Moynihan


Ha en trevlig kväll eller som vi idag säger, Beannachtaé na Féile Pádraig oraibh!

Världspolis pensioneras?

Innan andra världskriget led USA av den stora depressionen och i princip allt handlade om att försöka vända den hemska ekonomiska sjukdom som landet led av. Det innebar att när det började osa svavel och vapnen laddades återigen i Europa så stod en av de absolut största nationerna utanför och tog inte ställning. När kriget rasade i Europa stod fortfarande USA utanför och förde sin isolationspolitik och trodde att det skulle innebära att man undvek problem. Uppvaknandet blev brutalt då Japan angrep Pearl Harbor 7 december 1941. Genom detta sögs USA med i kriget och blev tungan på vågen som besegrade Tyskland och Japan.

Bild på Pearl Harbor från ett japanskt bombplan

 Med detta lärde sig också USA, enligt deras egen uppfattning, en läxa som innebar att man skulle vara preventiv snarare än passiv när det gällde konflikter som kunde komma hota landet.
Truman-doktrinen skapades i vilken man svor att man skulle hjälpa frihetstörstande länder och bekämpa kommunismen i världen.

Harry S. Truman, USAs president 1945-1953

Det kalla krigets tid följde med konflikter som Korea-kriget, Vietnam-kriget och missilkrisen på Kuba för att nämna ett par. USA såg sin plikt att ingripa i de konflikter och i de länder där de såg det nödvändigt att bevara eller skapa demokrati. Det obehagliga i kråksången är dock att fel skäl ibland användes för att intervenera vilket orsakat negativa röster om USAs roll som världspolis.
USAs egen ekonomi sviktar, vilket nämnts tidigare i bloggen, och möjligheten att ingripa, på gott och ont, kommer minska. De som säger att FN kan skicka trupper till oroshärdar är pinsamt omedvetna om att de inte förfogar över en egen armé utan de stridande trupperna tillhandahålls av medlemsländer.
Jag tror att de som klagat på USAs inblandning i andra länders angelägenheter kommer få som de vill inom ett par år. Det finns ett par exempel på misslyckade försök från världspolisen sida som t ex inblandningen och sökandet efter WMDs, weapons of mass destruction, i Irak men sanningen, enligt mig, är  att det inte alltid är fel att ha en stor kanon som håller saker och ting i schack.

I världspolisens tjänst?

Vilka åsikter har ni?

Vår största skräck

Mänskligheten har haft olika saker att vara rädda för ända sedan vi kröp ut ur Darwins mörker och började bli medvetna om vår existens. Den tidiga människans stora rädsla var säkerligen det oförklarliga, åska, eld och olika djur som vaksamt förföljde dem med hungriga ögon. Våra förfäders försök att förklara det som skrämde dem var att man berättade historier och sagor om det kring lägereldarna. Vi har fortfarande samma teknik som innebär att man pratar om, och uppmärksammar, det som man blir skrämd av, för att avdramatisera det. Eftersom vi alltid har haft behov av att förklara saker så började olika gudar och övernaturliga väsen komma in i bilden. Ett tydligt exempel är den nordiska åskguden, Tor, som användes för att förklara åskans gång på himlen, ett säkerligen skrämmande fenomen på den tiden.
Den katolska kyrkans Gud var heller ingen direkt muntergök. Uttrycket "come hell or high-water" är relaterat till den tid då Gud var allt annat än en mysfarbror. Var man olydig hamnade man i helvetet och om mänskligheten var stökig kom det en syndaflod. Det upptog medeltidsmänniskans tid ivrigt påhejad av de katolska prästerna.

Folksagor och tidigmoderna verk fick en viktig betydelse under 1700- och 1800-talet då de användes för att moralisera och skrämma barn. Vidskepligheten hade en viktig roll för den enkla människan redan innan men i och med att böcker blir allt vanligare sprids dessa sagor på ett mer allmänt sätt. De tyska språkforskarna bröderna Grimm, samlade under 1800-talet tyska folksagor.  De sagorna var fjärran de äppelkindade barnen hans och Greta, som vi ser dem nuförtiden, utan ganska brutala och skrämmande. Från kyrkan förskjuts rädslan gradvis mot häxor, gastar och övernaturliga väsen.

Mormor ser en smula hårig ut i Rödluvan

Även om vampyrer och varulvar används väldigt flitigt under 1900-talet för att skrämma och hålla biobesökare fast i sina stolar kommer  senare en helt ny rädsla. Under det kallar kriget, efter 1945, kommer en helt ny tanke om vad som skrämmer oss människor mest. Spionromanerna och filmer om internationella förhållande mellan supermakterna blir vanliga och handlar ofta om att världen befinner sig på randen till ett nytt krig. Allmänheten var allt för medveten om vad ett nytt krig skulle innebära om båda supermakterna, Sovjet och USA, stod på olika sidor. I populärkulturen kunde man se filmen WarGames som hade premiär 1983. Den handlade om hur en ung kille lyckas hacka en stordator på NORAD som styr USAs missiler. Här kunde man både se rädslan för datorisering och kärnvapenkrig.
I och med Sovjets fall fanns det inte samma stora fiende att vara rädd för men den internationella scenen vilar sällan speciellt länge. Religiösa galningar och sönderfallande stater är nya fiender, kärnvapen i mindre länders händer och biologiska stridsmedel är det nya att frukta. Som om inte det räckte har vi pandemier som återges i filmer som Contagion och 28 dagar senare.

I filmen Contagion drabbas världen av en sjukdom som hotar samhällets grundvalar

Det vi slutligen kan fastställa är att våra rädslor under tidens gång skiftats från att vara högst personliga till att omfatta hela världens öde. Den stora frågan är dock, har vi inte mer anledning att vara rädda i denna tid?

Dödens bleka ansikte

I dagarna, närmare bestämt på måndag, är det exakt ett år sedan min lillebor dog för egen hand. Jag minns så väl exakt vad jag gjorde och vad jag befann mig när beskedet kom. På något sätt känns det som man hamnar utanför sin egen kropp när  man får livsomvälvande besked. På samma sätt minns jag precis att jag kom hem från Lucia i årskurs 9 och fick beskedet om min mormors död, som också hände på ett ögonblick. Hårda och bistra händelser lämnar ett avtryck i vårt djupaste inre som ett negativ i en gammal kamera.


Elisabeth Kübler-Ross skrev om sorgen och dödens fem stadier, förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Modellen har vunnit stor framgång genom tiden och används ofta när man arbetar med sorg hos närstående och döende. Under olika omständigheter kan man både fastna i, samt återuppleva olika stadier av modellen. Årsdagar och ögonblick som påminner om händelsen av förlust kommer givetvis att göra extra ont.

På ett personligt plan kan jag berätta att dagarna som varit i veckan och som kommer framöver är malande och utdragna. Givetvis kommer sällan en olycka ensam utan andra tvivel visar ofta sina fula ansikten när man är som klenast och egentligen borde kunna luta sig mot sina närmaste vänner. Ibland är livet inte så enkelt.

Författaren Ben Jonson kallade tidens tand The old bald cheater, den gamla skalliga narren, och det är ett passande namn. Dagarna går förvillande fort ibland, men även plågsamt sakta vissa tider. Det man har upptäckt är att tiden aldrig läker sår, den kan fördunkla och i viss mån mildra, men minnet är en stark och potent del av oss.

Idag har jag inga visdomsord i denna högst personliga betraktelse, bara en massa egna funderingar.

Medelklassens död

I förra blogginlägget skrev jag att en stabil demokrati vilar på medelklassens, oftast med arbetarklass som benämning, axlar. Framväxten av ett demokratiskt samhälle där staten står till svars hos medborgarna och möjlighet till protest och ifrågasättande vilar just på massan mellan fattiga och rika. Dagen efter kunde man läsa att klyftan mellan fattiga och rika i USA ligger på högsta nivån sedan 1993. Jag anser att det samhällsskiktet som försvagats mest är medelklassen och USA just nu saknar stabilitet i samhället. I november det val i landet och det blir intressant att följa vem som står segrande när krutröken lagt sig.

Blir det en andra omgång för Obama?

Tittar man längre tillbaka i historien så kan man inte blunda för den stora depressionen under 30-talet. Inte bara USA drabbades av den utan även resten av världen. Världsekonomin är väldigt komplex och invävd vilket gör det svårt för enskilda länder att stå utanför stora finanskriser. Folk stod arbetslösa och kunde inte konsumera eftersom de saknade kapital. Olika tankar har funnits om hur man löste krisen varav en av dem är "The New Deal", den nya given, som formulerades av Keynes.

J.M. Keynes

Den handlade om att genom statliga projekt och ekonomiskt stöd sätta igång landets ekonomi, skapa arbeten och därmed konsumtion. De som kritiserar det enkla antagandet att "The New Deal" löste alla problem menar att det är svårt att utvärdera i och med att det andra världskriget kom och förändrade ekonomin. En krigsindustri behövdes och därmed skapades arbeten och arbetslösa hamnade även i militärtjänstgöring. Min poäng och fråga är därmed på vilket sätt en stor ekonomisk kris löses, finns det ett facit?

Vad löste egentligen den stora depressionen?

1900-talet var en oerhört formativ tid, nya länder skapades och vi såg den moderna tidens två största krig. Vår egen förbannelse är att vi på något sätt inte förväntar oss att det kommer ske förändringar under vår egen livstid. Vi förutsätter att det vi har nu kommer se ungefär likadant ut, framtiden är givetvis det absolut svåraste att sia om. Det är viktigt att minnas att ingen efter första världskriget ens kunde, i sin värsta skräckfantasi, tro att det skulle komma ett till, ännu värre, inom så snar framtid. Ett tandlöst NF, Nationernas förbund, kunde inte förhindra det. Stor del av detta låg i att USA och Sovjet, världens då största supermakter, var upptagna med inre angelägenheter. Sovjet finns numer inte, USA är väsentligt svagare och instabilare och den nya ekonomiska supermakten är Kina. Man bör i och för sig ha i åtanke att det i princip aldrig inträffat att två fullständigt demokratiska länder krigat mot varandra. Är Kina ett demokratiskt land är då givetvis frågan och svaret vet ni säkert själva.


Som jag tidigare skrev är det naivt att tro att världen kommer se ut på samma sätt om ens tio år. Det internationella schackbrädet är uppställt och frågan är vilka som gör de första dragen.

Cogito, ergo sum

En rubrik som ovanstående kan måhända kräva sin förklaring. Vet man inte vad det betyder så kommer säkert utbytet av nedanstående text vara av mindre glädje. Jag har precis tillbringat ett par dagar som lärarvikarie, för att dryga ut kassan och vistas bland vanliga dödliga, och jag kan säga att det inte är utan att man ibland blir bekymrad. Det är tråkigt när barn saknar gnistan och gärna slutar lektioner innan de ens börjat. De bästa minnena från tiden i skolans värld är de då man fick chansen att diskutera demokratiska principer, historia och religion. Matematik och kemi med slipade elever slår det mesta även det. Klarar man av att nå dithän med sina elever är det troligen den bästa reklamen för läraryrket, om ni som studerar till det nu grips av tvivel ibland. Vikariejobbet blir aldrig riktigt lika glamoröst.

Min poäng dock, om än lite vag, är att det inte bara räcker ATT man tänker, det är även viktigt på vad. När världen är så otroligt föränderlig och det finns så mycket spännande saker att utforska och lära sig känns det en smula fyrkantigt att bara vara intresserad av fotboll eller stryktips. Jag menar inte att man ska lägga ner allt vad gäller pop-kultur, tv-serier och filmer utan bara att man kan titta lite längre och lite med andra ögon.

Adam Smith, en av förebilderna

Eftersom jag för närvarande snöar in mig på statsvetenskap, tredje världen och Adam Smith så känner jag mig tvungen att peka på en princip. Flera källor pekar på att för att ett demokratiskt samhälle ska fungera stabilt krävs en stor, bildad medelklass. Från början handlade det om att den växande arbetarklassen ställde krav på medbestämmande. Min fråga är då givetvis, vad händer om den stora medelklassen inte har åsikter, inte vill något speciellt? Drivs då samhället framåt?
Frågorna är viktiga i och med mina tveksamheter kring huruvida den stora massan av 90-talister har intresset och engagemanget. Jag skulle inget hellre önska än att jag bevisas fel, men minns dock att jag skrev den "stora massan"...om just NI skulle känna er träffade.

Hur många av er vet för övrigt hur många industriella revolutioner man brukar tala om?

På sistone har jag fått klagomål på tiden mellan blogginlägg men får svara:

Work smart, not hard

Var dagens färg blå?

En vanlig tisdag förutom att det i media basunerades att moderaterna har ett förslag om att pensionsåldern skulle höjas till 75 år. Givetvis mottags sådant inte på ett speciellt muntert sätt bland folkmassorna, vilket visat sig på olika sociala medier där politiskt normalt sett ointresserade kryper fram under sina stenar. Jag tror personligen inte att det är rätt sätt att vandra utan problemet är snarare som en vän till mig sa "att se till att det finns några jobb att behålla till folk fyller 75". Tråkiga siffror gällande arbetslösheten har även förutspåtts inför framtiden.

Föremål för många ilskna tankar under tisdagen

Det jag tycker är värt att minnas är att folkpensionen startade i Sverige 1913 och är med andra ord inte något som alltid funnits. Under tidigare bondesamhällen och den begynnande hårda industrialiseringen under 1800-talets slut, slet och släpade man till man stupade. Förhållandena var definitivt mycket hårdare och folk levde inte lika länge. De som klarade sig lite längre i livet, inte hade något undanstoppat, men inte orkade arbeta, hamnade på fattighus.

Katarina fattighus, Stockholm

 Nuförtiden lever vi längre tack vare bättre sjukvård men i och med det kommer även det faktum att en människa inte är arbetsför under sina sista år i livet. Tidigare, med kortare medellivslängd, var det givetvis inte bara så att man åldrades massivt mellan 60-65 och sedan dog av ålderskrämpor. Nu har vi bättre möjligheter att möta sjukdomar och även organ som sviktar.

Det svenska folkhemsbygget och den välfärd som vi har haft kostar pengar för staten och givetvis krävs det inga stora matematiker för att räkna ut att inkomster och utgifter måste balanseras för att det ska fungera. Sämre ekonomiska förutsättningar råder just nu i världen och det påverkar även Sveriges ekonomi. En personlig tanke är att 1900-talet, som jag räknar in i modern ekonomi, hade två stora världskrig samt en del mindre väpnade konflikter. Är det möjligen så att vi helt enkelt inte sett exakt hur en modern värld fungerar ekonomiskt när det inte finns några stora krig?

Många svenskar vill inte ha höjda skatter eller avgifter men inte heller ge avkall på sjukvård, åldringsvård, skola eller pension. Jag har inte direkt några svar på hur saker kommer lösa sig men jag tror inte det kommer bli fråga om en höjning av pensionsåldern. Däremot tror jag inte det kommer finnas så mycket pengar kvar att rumla runt med när det är dags att greppa rollatorn. 

En resa till Auschwitz-Birkenau

I ett par års tid har jag, tillsammans med kollegor och elever, åkt på en resa mot Polen och arbets- och dödslägren Auschwitz och Birkenau. Nu blir det ingen mer sådan resa för egen del, i alla fall inte i den traditionella formen. Det tål dock alltid att göra en kort återblick på saker och ting. Den senaste resan vi åkte på var för lite mer än ett år sedan, i maj 2011.

Efter hårt förarbete från eleverna bar bussen iväg en måndagsmorgon, i svinottan. Efter ett par timmars bussfärd, raststopp och en tur över Öresundsbron är första stora händelsen färjöverfarten mellan Gedser-Rostock. Sjön gick vild och det var en del bleka ansikten bland eleverna, dock påverkades inte de värsta sjöbusarna bland oss. Första kvällen tillbringades på hotell i Berlin och dagen efter var det guidad rundtur som gällde bland stadens historiska sevärdheter. Tyvärr fick vi inte se Checkpoint Charlie denna omgången.

Brandenburger Tor, Berlin 2011

Floden Spree, genom Berlin. Den finaste dagen på resan 2011

Mariakyrkan i Krakow 2009

Efter en mustig dag med både shopping och ögongodis fick folk försöka få lite shut-eye i en stökig buss. Mitt i natten blickade jag ut och såg ett snötäcke i det polska landskapet, något som gav mig en besvikelse jämfört med de 25 grader vi hade gången innan. Som tur var hade det vita pudret försvunnit till kommande morgon. Onsdagens program omfattade rundtur i polska staden Krakow som har två ansikten. I förorterna en klassisk östeuropeisk stad med betong och slitna byggnader, i stadskärnan en klassisk, vacker stad som påminner en smula om Kalmar. Dock lite maffigare. Rundvandringen omfattade slottet Wawel, de judiska kvarteren och besök i en synagoga.  Till höger
är en bild på den fina kyrkan i Krakow, tagen under den betydligt varmare resan med 93:orna


 På torsdagen var det dags för resans höjdpunkt, den mörka upplevelsen att besöka Auschwitz och Birkenau. Läger som uppfördes under det andra stora världskriget med ett syfte. Att begränsa och utrota oliktänkande och judar. Det förstnämnda var ett så kallat arbetsläger, med skylten arbeit macht frei, vid ingången. De tyska orden betyder arbete ger frihet.

Foto: Klara Åkesson 2009

 Sanningen låg dock mer åt det hållet att du arbetade till du dog, det var friheten du kunde få. I Auschwitz fanns det även en mindre gaskammare och man experimenterade fram ett effektivare och mindre kostsamt sätt att avrätta människor än att skjuta dom. Birkenau, beläget ett par kilometer bort, var det rena dödslägret.

Foto: Klara Åkesson 2009

 Det enda syftet med barackerna, vakttornen, gaskamrarna och krematorierna var att systematiskt mörda människorna som åkt in genom den illavarslande porten till Birkenau.

På torsdagskvällen for ett femtiotal riktigt trötta personer hem mot Sverige, med en upplevelse i bagaget, som förhoppningsvis förändrade synen på livet. Att det finns saker att kämpa för, rättvisa och rättigheter, och saker att ta kamp emot, ondska och likgiltighet.

Ryktet har spridit sig till mig att min gamla skola kommer genomföra resan även detta år, vilket är riktigt bra. Som avslutning önskar jag alla elever en intressant resa. Se till att ta vara på varje ögonblick.

Hårda nypor och fylleri i Kristdala

När man studerar gamla böcker och skrifter samt lyssnar på olika föreläsare som berättar om svunna tider stöter man ibland på intressant och gripande människoöden. Senast häromdagen läste vi om en kvinna som blivit anmäld för att hon "uppfostrade" sitt barn hårdare än som var rimligt på den tiden. År 1756 var det betydligt tuffare klimat gällande barnuppfostran och trots att mer var tillåtet blev en kvinna i Karlskrona anmäld för att ha pryglat sitt lilla barn så pass hårt att det inte kunde gå på toaletten ens. Till och med grannarna hade klagat och slutligen tagit barnet ifrån henne. Rätten dömde kvinnan att visa mer kärlek och inte vara så hård i sin uppfostran, barnet fick hon dock behålla. Hur livet senare gick för det lilla barnet förtäljer dock inte historian.

En mer komisk historia är den om prosten Johannes Duraeus, bördig från Kristdala utanför Oskarshamn. Jag tror inte samhället är känt för sitt stora alkoholbruk nuförtiden utan snarare för att det börjar bli en smula ödsligt. På den gamla goda tiden, 1600 talets mitt, höll dock prosten ställningarna. 1656 trädde prästdotterna Elisabet Jönsdotter fram inför domkapitlet och berättade att en kyrkoherde, Johannes Duraeus, hade trolovat sig med henne för 8 och ett halvt år sedan. Frid och fröjd kan tyckas men problematiken var att herr Duraeus hade slagit till med en annan trolovning med en helt annan kvinna. Anledningen till att han trolovade sig med den nya damen var helt enkelt att han inte hade förmågan att hålla gylfen knäppt utan skaffade henne med barn.  På den tiden såg man lite allvarligare just på dessa löften och mannen kallades till förhör som slutade med att han bekände och berättade att han begått ett misstag. Han hade gett sin första trolovning i samband med ett stort dryckesintag, det vill säga en fylla. Han dömdes till 100 riksdaler i böter och samma dag som detta hände vigdes han med sin nya fru Anna Jönsdotter Hircinius. Hur slutade detta äktenskap undrar man då givetvis? Ett kort svar kan sägas att det inte var enda gången han stod inför domkapitel utan hamnade där en gång till eftersom det yrkades på skilsmässa, som var ännu svårare att få igenom. Herr och fru Duraeus tyckte nog båda lika mycket om brännvinet eftersom det berättas att de jagade varandra med både kniv och yxa i Kristdala. Skilsmässan blev det inget med trots att paret var ordentligt berusade den morgon domkapitlet besökte dem.

Kristdala kyrka

Två olika historier med olika djup. Barnuppfostran förr var av en hårdare och betydligt fulare kaliber och det var helt klart mer livat i Kristdala förr i tiden. Det bör dock tilläggas att Kristdala till och med röstar fram sin egen Lucia varje år.

Det man ofta glömmer är att bakom siffror och protokoll gömmer sig riktiga människor med spännande och gripande livsöden, något som gör studierna av svunnen tid ibland komiska och ibland sorgliga.

Philippe Aries, George Orwell och arkivbesök

Idag blir det ett lite annorlunda blogginlägg, med delar av nuvarande livet men även lite besk fientlighet som vanligt.

För närvarande läser jag, samt skriver om, Philippe Ariés och hans teorier om barndomens historia. Ganska intressant läsning om än en hel del underliga antaganden och rena felaktigheter. Hans tankar om att man under medeltiden inte fäste speciellt stor vikt vid just barnen och att begreppet barndom är en ny företeelse. Enligt Ariés blev föräldrar inte ens speciellt ledsna om barnen dog tidigt, baserat på att det fanns en mycket högre barndödlighet innan man upptäckte att det inte var speciellt listigt att operera en person och sedan förlösa ett barn utan att tvätta sig innan. Vi har Ignaz Semmelweis att tacka för att läkarna desinficerar händerna mellan operationerna nuförtiden. Arbetet om Ariés är en del av att vi för närvarande sysslar med en fördjupningskurs i historia och examinationen sker som ett paper på litteratur om barndomen. Jag valde den muntre Philippe Ariés.

Under dagen har vi hunnit med att besöka kommunarkivet i Kalmar och som vanligt med historiagruppen från LNU får man sig ett par skratt. Innan besöket har vi fått förklarat av vår föreläsare att "vi inte vet hur det är att leva förrän nu, då vi besökt ett arkiv".

Kyrktalslängd från Förlösa kommun, anno 1895

 Sanningen är dock att det både var intressant och även, som vanligt, ganska komiskt. Fabian Persson, med svenska hovet som specialitet, berättade om en kvinna som sökt bidrag av kungen upprepade gånger och anteckningar om henne i gamla rullor löd:

"Silfverbrand säger ständigt att hon kommer dö men hon håller inte vad hon lovar"

Vi får anta att de var ganska trötta på kvinnan och hennes tiggande.

Joey Barton, geni eller galning?

Slutligen har jag, efter att läst en del om fotbollsspelaren Joey Barton, och breven från Football Association där de uppmanar honom att sluta twittra givet det hela en del tanke.  Joey skriver, givetvis på Twitter, en utläggning där han som vanligt refererar till George Orwell och hans bok 1984.
Huvudpersonen i boken lever i ett samhälle där man inte får uttrycka vad man vill. Censur, kontroll och hårda straff väntar oliktänkande. Boken gavs ut för första gången 1949, ett par år efter andra världskrigets slut. Skrämmande givetvis men man förstår parallellen som Barton drar.
 I och med sociala medier och internet har folk börjat uttrycka mer tankar och blivit kritiska. I takt med detta antar jag att arbetsgivare och stat kommer försöker kontrollera saker som antas vara "fel". I Sverige har vi grundlagar som reglerar vad vi får trycka och yttra men det hade vi även under andra världskriget då tidningsbuntar och protestfoldrar mot samarbetet med Tyskland lämnades på perrongerna. Det var förbjudet att hindra tryckning av artiklarna men man kunde hindra spridningen.

"In a world of universal deceit telling the truth is a revolutionary act"

-George Orwell

Ett demokratiskt land

Begreppet demokrati kommer från grekiskans ord demos och kratein som betyder folk och styre. Demokratins vagga kan just härledas till stadsstaten Athen under antiken. Efter en rad tyranner började Kleisthenes införa ett system för röstning i staden. Det är dock viktigt att inse att endast fria män som räknades som medborgare hade rätt att rösta vilket minskade andelen röstberättigade enormt mycket. En demokrati som bygger på röstning i samtliga frågor är enormt svårstyrd administrativt sett.

En byst föreställande Kleisthenes

 Under historiens gång har vi sett ett par revolutioner som syftat till att förbättra villkoren och införa ett rättvisare styre i landet, exempelvis i Frankrike 1789. I just det fallet slutade revolutionen med att man fick en Kejsare i Napoleon och med andra ord inte ett folkstyre. Ett land som bygger en demokratisk utveckling på revolution och våld hamnar ofta i obalans inledningsvis vilket kan, och ofta leder till nya diktatorer eller oligarkier.

 I och med den industriella revolutionen och en framväxt av en ny klass i samhället, arbetarklassen, förändras mycket i den politiska världen. Arbetarklassen blir mäktig och stor, i många länder vilar landets ekonomi på klassens axlar, vilket gör att den ställer nya krav på inflytande och rösträtt. När kvinnor i sin tur börjar göra "manliga" jobb och även tar över mäns uppgifter under mobiliseringstider börjar även de genom kvinnorörelsen ställa krav på rösträtt och inflytande. Industrialiseringen och urbaniseringen förändrar mycket. I Sverige brukar man säga att allmän rösträtt kom i och med kvinnans rösträtt 1921 även om det fortfarande fanns små undantag.

Emmeline Pankhurst,  kämpe för kvinnlig rösträtt i Storbritannien

 Moderaterna skrev tidigare i sitt partis idéprogram att de var drivande i frågan om rösträtt men de fick ta tillbaka detta då det inte var på det sättet utan snarare tvärtom.Vill man läsa mer om detta kan man göra det här.

Pudelns kärna efter denna inledning handlar snarare om hur vi arbetar med demokratisering och rösträttsfrågor i skolans värld. Frågan vi bör ställa oss är hur pass viktigt det är? Enligt min högst personliga uppfattning bör mycket tid under högstadie- och gymnasieskola läggas just på att kunna ta vettiga beslut inför sin egen röstning. Även i ämnen som historia och religion finns stora möjligheter att diskutera och väga olika moraliska och politiska dilemman, vilket enligt mig görs för lite. Det handlar inte bara om att man tittar på nutida partiers partiprogram i samband med val utan man kan göra så mycket genom att ge eleverna en bred bas som de sedan kan stå på i sina resonemang kring sitt val.

Ett intressant exempel är i samband med ett skolval för ett par år sedan då en driftig elev startade ett eget parti med ett ganska uppseendeväckande partiprogram med löften som drev med b.l.a. SDs löften. Skolans ledning och vissa lärare förstod inte ironin utan plockade ner affischer som satts upp. Partiet lyckades väl i skolvalet vilket inte uppskattades speciellt mycket utan man tyckte snarare att det förstörde resultaten. Istället för att ignorera både att elevens påhittade parti och även SD lyckades så väl på skolan kunde man ha arbetat mer aktivt med detta. Möjligheterna att diskutera i klasserna hur en person kunde nå sådana framgångar bara genom roliga affischer och intressanta löften är en bra möjlighet, inte en svårighet.

Personröstning eller något som jag kallar ideologisk röstning är något som jag personligen ogillar. Med det senare menar jag att man tar ställning i frågor baserat på vilken politisk "färg" man tillhör och inte på logiska resonemang baserat på vad som är bra för ett samhälle eller land. De senaste veckorna har varit omvälvande när det gäller Socialdemokraternas parti med en ledare som avgått. Tyvärr tror jag mest att det är partier som SD som kommer vinna på Socialdemokraterna smärre ras på sistone. I samband med sämre tider är det extra viktigt att ha en politisk debatt med sådana partier och jag hoppas innerligt att SD möts i en ordentlig politisk debatt denna gången, oavsett vilka som måste stå bredvid Jimmie Åkesson i studion.

Rätten att diktera sanningen

Män i kostymer med universitetspoäng i massor och diverse suspekta typer styr vår värld. Så enkel är sanningen, det kan jag säga utan att sticka ut hakan som en Hapsburgare, det vill säga alldeles för långt.
En gång i tiden trodde man att jorden var platt och om man åkte tillräckligt långt åt ett håll så åkte man över kanten vilket var mycket dåligt. Som ni säkert känner till är det nuförtiden inte en helt vanlig uppfattning. Ett slag trodde man att man kunde slippa bot för sina onda handlingar genom att köpa så kallade avlatsbrev tills en viss herr Luther, av olika skäl, protesterade högljutt och koleriskt mot detta.

Den muntre Martin Luther

 Fråga som en klok person kan ställa sig är givetvis vart jag vill komma med mitt rudimentära resonemang. Eftersom jag inte utger mig för att sitta inne på den absoluta sanningen så är det givetvis min egen uppfattning som återges när jag skriver att vi accepterar lösningar, fakta och teser alldeles för lätt. Väldigt mycket beroende på vem som säger det.

Det finns en lite anekdot om en gymnasielärare i Kalmar som hade med sina studenter på rundvandring i Kalmar stad. Läraren, beläst och kunnig, berättade om olika byggnader för det intresserade eleverna. Troligen uppfattade han att ett par hade stort intresse för annat så han stannade till vid en soptunna och började berättad om den. Eleverna fortsatte anteckna frenetiskt.

Om personen som säger dig en fakta ser allmänt lumpklädd ut och verkar mindre vältalig är du då snabbare på att bedöma honom eller henne som okunnig än du är om personen ger sken av att vara beläst, är välklädd och svänger sig med ett vackert språk? Frågan tål att ställas.

Många gånger har jag i skolans värld, både som pedagog och nu student, ställts inför uppmaningen att problematisera och diskutera olika frågeställningar på prov och tentor. Förmågan att resonera och tänka logiskt efter givna fakta prövas ofta. Vad händer om den som bedömer dina åsikter och tankar har en annan åsiktssfär, är man så att säga "körd" då?

Universitetslärare, läkare, politiker kommer alltid vara de som styr åsiktsströmmarna och vad som betraktas som sanning i vårt samhälle. Antingen på ett direkt eller indirekt sätt. Den rätten är svår att ta bort. Det som ni alltid kommer ha som egen rätt dock är förmågan till kritiskt tänkande och chansen att söka sin egen väg.

“Classes will dull your mind, destroy the potential for authentic creativity.”

En resa in i mörkret

Igår kväll såg jag, mot bättre vetande, en film för att undvika studera på min kommande tenta. Mitt val föll på filmen A beautiful mind som handlar om Nobelpristagaren  John Nash. En film som med andra ord bygger på huvudkaraktärens eget liv, även om jag alltid tror att dessa filmer har ett visst mått av förskönande glans.

I lite korthet kan man säga att Nash är en briljant matematiker som i filmens början hamnar på Princeton university med ett fint stipendium och krav på forskning och matematiska framsteg. I takt med de ökade kraven dyker dock hans inre mörker upp i form av paranoia och hallucinationer. Senare i filmen får man veta att han lider av Schizofreni. En hemsk mening i filmen är när en läkare berättar om sjukdomsförloppet och säger "tänk om saker du upplevt, platser du varit på och folk du träffat bara fanns i ditt huvud. Det är väl helvete om något"

John Forbes Nash

Efter att ha mött en hel del underliga karaktärer både i livet men även efter att studera historia, där möter man underliga karaktärer, kan man inte annat än bli både fascinerad och rädd för det mänskliga förståndet. Man har genom läsning mött Hitler, Robespierre, Attaturk, Nero och en hel mängd andra tokstollar men även stora tänkare som Ockham, Voltaire, Rosseau. Under de studier som jag genomfört under månaderna och även de senaste arbetet kring folkmord inser jag verkligen att det finns mörker i alla människor och att ondska inte är något unikt för mördarna och de missanpassade i världen. Situationen är det som fäller avgörandet i hur vi beter oss och ibland försvinner våra principer raskt.

Det näst mest skrämmande, enligt mig, är att skillnaden mellan geni och galenskap är ganska liten dock är skillnaden på vad man kan uträtta beroende på vilken väg man väljer att ta. Senast idag läste jag om en man som lämnade sin son ute i kylan efter en misslyckad insats i en innebandymatch. Den mannen var varken geni eller helt normal.
Det tyvärr mest skrämmande är när man tvivlar på sin egen förmåga och sin plats vilket vi alla gör ibland, det gäller bara att hitta tillbaka ut ur mörkret, in i ljuset igen. Förutsatt att lampan inte är trasig.

John Nash hittade sin väg tillbaka genom att enkelt betrakta sina hallucinationer ur ett logiskt perspektiv, en flicka han såg åldrades aldrig och två av hans hallucinationer existerade aldrig i samma rum. Han hittade sitt ljus på det sättet.

En ny dolkstöt

När man sitter i sin stillhet och tittar på 2 januaris rubriker i pressen kan man inte annat än förundras. I en av de första rubrikerna i allvetar-blaskan Aftonbladet står det om att Håkan Juholt utsatts för en dolkstöt av sin partikollega Ylva Johansson. Socialdemokraterna ligger riktigt illa till hos svenska folket och har runt 25% stöd enligt tidningens reportage, med andra ord ganska otillförlitligt. Splittringarna inom det egna partiet kommer för övrigt säkert gynna deras politiska läge.


I vilket fall som helst, jag är opolitisk i stort men kan inte undvika att fundera över vad man egentligen röstar på och vad man bedömer när man väljer parti. Röstar man på en persons pålitlighet och hans eller hennes karisma? Tanken bör väl vara att man ska basera sina val på fakta och mindre på känslor när det gäller ett lands framtid, i alla fall enligt mig.

Juholt och Johansson

 Det som upprör mig mest är egentligen själva rubriksättningen på deras webb-sida. Man bör ha i åtanke att Aftonbladet har betraktats som en obunden socialdemokratisk tidning när man tänker på följande.
Själva rubriken "Dolkstöten mot Juholt" blir en smula idiotisk och klumpig om man blickar tillbaka ett par år i tiden. Dolkstötslegenden utvecklades efter första världskriget och en kort sammanfattning av den är att den tyska armén var obesegrad i fält men förråddes av inre politiska krafter i novemberrevolutionen. Medan soldaterna låg i sina skyttegravar och blickade mot fronten smög socialistiska krafter upp bakom ryggen på dem och stötte en dolk i ryggen på dem. Ludendorff och Hitler ansåg att socialdemokraterna i Berlin hade förrått dem och därmed förlorades första världskriget och de hårda fredsvillkoren kom som till slut bäddade för depression och ett nytt världskrig.

Propagandabild på dolkstötslegenden.

 Att i en socialdemokratisk tidning använda en rubrik som anspelar på en dolkstöt kan jag inte annat än tycka är olämpligt och lite klantigt, kanske till och med lite komiskt.
Jag hoppas på ett bättre år för socialdemokraterna och Juholt, utan att vara politisk, eftersom jag hoppas vi röstar på vallöften istället för hur en person framställs. Annars kan vi lika gärna rösta på en man som är duktig på att skrika och hetsa folket i tider av kris. Ring any bells?