I dagarna, närmare bestämt på måndag, är det exakt ett år sedan min lillebor dog för egen hand. Jag minns så väl exakt vad jag gjorde och vad jag befann mig när beskedet kom. På något sätt känns det som man hamnar utanför sin egen kropp när man får livsomvälvande besked. På samma sätt minns jag precis att jag kom hem från Lucia i årskurs 9 och fick beskedet om min mormors död, som också hände på ett ögonblick. Hårda och bistra händelser lämnar ett avtryck i vårt djupaste inre som ett negativ i en gammal kamera.
Elisabeth Kübler-Ross skrev om sorgen och dödens fem stadier, förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Modellen har vunnit stor framgång genom tiden och används ofta när man arbetar med sorg hos närstående och döende. Under olika omständigheter kan man både fastna i, samt återuppleva olika stadier av modellen. Årsdagar och ögonblick som påminner om händelsen av förlust kommer givetvis att göra extra ont.
På ett personligt plan kan jag berätta att dagarna som varit i veckan och som kommer framöver är malande och utdragna. Givetvis kommer sällan en olycka ensam utan andra tvivel visar ofta sina fula ansikten när man är som klenast och egentligen borde kunna luta sig mot sina närmaste vänner. Ibland är livet inte så enkelt.
Författaren Ben Jonson kallade tidens tand The old bald cheater, den gamla skalliga narren, och det är ett passande namn. Dagarna går förvillande fort ibland, men även plågsamt sakta vissa tider. Det man har upptäckt är att tiden aldrig läker sår, den kan fördunkla och i viss mån mildra, men minnet är en stark och potent del av oss.
Idag har jag inga visdomsord i denna högst personliga betraktelse, bara en massa egna funderingar.
"På något sätt känns det som man hamnar utanför sin egen kropp när man får livsomvälvande besked"
SvaraRaderaPrecis!