Vår största skräck

Mänskligheten har haft olika saker att vara rädda för ända sedan vi kröp ut ur Darwins mörker och började bli medvetna om vår existens. Den tidiga människans stora rädsla var säkerligen det oförklarliga, åska, eld och olika djur som vaksamt förföljde dem med hungriga ögon. Våra förfäders försök att förklara det som skrämde dem var att man berättade historier och sagor om det kring lägereldarna. Vi har fortfarande samma teknik som innebär att man pratar om, och uppmärksammar, det som man blir skrämd av, för att avdramatisera det. Eftersom vi alltid har haft behov av att förklara saker så började olika gudar och övernaturliga väsen komma in i bilden. Ett tydligt exempel är den nordiska åskguden, Tor, som användes för att förklara åskans gång på himlen, ett säkerligen skrämmande fenomen på den tiden.
Den katolska kyrkans Gud var heller ingen direkt muntergök. Uttrycket "come hell or high-water" är relaterat till den tid då Gud var allt annat än en mysfarbror. Var man olydig hamnade man i helvetet och om mänskligheten var stökig kom det en syndaflod. Det upptog medeltidsmänniskans tid ivrigt påhejad av de katolska prästerna.

Folksagor och tidigmoderna verk fick en viktig betydelse under 1700- och 1800-talet då de användes för att moralisera och skrämma barn. Vidskepligheten hade en viktig roll för den enkla människan redan innan men i och med att böcker blir allt vanligare sprids dessa sagor på ett mer allmänt sätt. De tyska språkforskarna bröderna Grimm, samlade under 1800-talet tyska folksagor.  De sagorna var fjärran de äppelkindade barnen hans och Greta, som vi ser dem nuförtiden, utan ganska brutala och skrämmande. Från kyrkan förskjuts rädslan gradvis mot häxor, gastar och övernaturliga väsen.

Mormor ser en smula hårig ut i Rödluvan

Även om vampyrer och varulvar används väldigt flitigt under 1900-talet för att skrämma och hålla biobesökare fast i sina stolar kommer  senare en helt ny rädsla. Under det kallar kriget, efter 1945, kommer en helt ny tanke om vad som skrämmer oss människor mest. Spionromanerna och filmer om internationella förhållande mellan supermakterna blir vanliga och handlar ofta om att världen befinner sig på randen till ett nytt krig. Allmänheten var allt för medveten om vad ett nytt krig skulle innebära om båda supermakterna, Sovjet och USA, stod på olika sidor. I populärkulturen kunde man se filmen WarGames som hade premiär 1983. Den handlade om hur en ung kille lyckas hacka en stordator på NORAD som styr USAs missiler. Här kunde man både se rädslan för datorisering och kärnvapenkrig.
I och med Sovjets fall fanns det inte samma stora fiende att vara rädd för men den internationella scenen vilar sällan speciellt länge. Religiösa galningar och sönderfallande stater är nya fiender, kärnvapen i mindre länders händer och biologiska stridsmedel är det nya att frukta. Som om inte det räckte har vi pandemier som återges i filmer som Contagion och 28 dagar senare.

I filmen Contagion drabbas världen av en sjukdom som hotar samhällets grundvalar

Det vi slutligen kan fastställa är att våra rädslor under tidens gång skiftats från att vara högst personliga till att omfatta hela världens öde. Den stora frågan är dock, har vi inte mer anledning att vara rädda i denna tid?