Eulogi

I lördags natt gick den svenska komikern Lasse Brandeby bort i cancer, tragiskt och mycket tråkigt. Själv är jag uppväxt med Kurt Olsson och hans galna teckningar som skapade många skratt framför TV:n.

Det är lite precis som när Stefan Liv och hans ryska hockeylag störtade efter start för ett par månader sedan. Det blir en nationssorg och livet blir påtagligt för folk och alla påminns om sin egen dödlighet vilket känns både underligt och skrämmande. Samtidigt som folk dör av svält och inbördeskrig runt om i världen blir man mer bestört när en hockeymålvakt eller en svensk komiker avlider.  Är det verkligen så underligt?
 Det är ett argument som många driver hårt, att alla personer har lika värde och att man inte ska sörja den ena eller den andra mer. Tänker man dock steget längre så är det fullt naturligt att man engagerar sig i sin släkt, sina vänner och det som känns omedelbart närmare än saker på andra sidan jordklotet. Annars hade världen inte fungerat. För ungefär ett år sedan drabbades jag själv av en närståendes bortgång, en ung människa som försvann alldeles för tidigt. Jag kan gå i ed på att det tar mer när en bror försvinner, en pappa dör i en flygkrasch eller en svensk underhållare lämnar oss än något som händer på en avlägsen plats. Givetvis är det min egen känsla.

Dom säger att vi människor hänger upp oss mer på negativa händelser och att det är de som formar oss snarare än de positiva sakerna vi upplever. Det korta man kan säga nu när höstmörkret kryper oss närmare är att man alltid bör försöka ändra på det, att ta vara på de goda stunderna och skratten, de glada tiderna och gångerna man lyckas.

Eulogi kommer från grekiskan, betyder goda ord eller lovtal. Något som hålls för en person som gått bort och lämnat oss.

Med andra ord säger jag, denna höstkväll, tack Lasse för skratten. Tack brorsan för låtarna jag lyssnar på ikväll och även Stefan för räddningarna i Tre Kronor.