Dödens bleka ansikte

I dagarna, närmare bestämt på måndag, är det exakt ett år sedan min lillebor dog för egen hand. Jag minns så väl exakt vad jag gjorde och vad jag befann mig när beskedet kom. På något sätt känns det som man hamnar utanför sin egen kropp när  man får livsomvälvande besked. På samma sätt minns jag precis att jag kom hem från Lucia i årskurs 9 och fick beskedet om min mormors död, som också hände på ett ögonblick. Hårda och bistra händelser lämnar ett avtryck i vårt djupaste inre som ett negativ i en gammal kamera.


Elisabeth Kübler-Ross skrev om sorgen och dödens fem stadier, förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Modellen har vunnit stor framgång genom tiden och används ofta när man arbetar med sorg hos närstående och döende. Under olika omständigheter kan man både fastna i, samt återuppleva olika stadier av modellen. Årsdagar och ögonblick som påminner om händelsen av förlust kommer givetvis att göra extra ont.

På ett personligt plan kan jag berätta att dagarna som varit i veckan och som kommer framöver är malande och utdragna. Givetvis kommer sällan en olycka ensam utan andra tvivel visar ofta sina fula ansikten när man är som klenast och egentligen borde kunna luta sig mot sina närmaste vänner. Ibland är livet inte så enkelt.

Författaren Ben Jonson kallade tidens tand The old bald cheater, den gamla skalliga narren, och det är ett passande namn. Dagarna går förvillande fort ibland, men även plågsamt sakta vissa tider. Det man har upptäckt är att tiden aldrig läker sår, den kan fördunkla och i viss mån mildra, men minnet är en stark och potent del av oss.

Idag har jag inga visdomsord i denna högst personliga betraktelse, bara en massa egna funderingar.

Medelklassens död

I förra blogginlägget skrev jag att en stabil demokrati vilar på medelklassens, oftast med arbetarklass som benämning, axlar. Framväxten av ett demokratiskt samhälle där staten står till svars hos medborgarna och möjlighet till protest och ifrågasättande vilar just på massan mellan fattiga och rika. Dagen efter kunde man läsa att klyftan mellan fattiga och rika i USA ligger på högsta nivån sedan 1993. Jag anser att det samhällsskiktet som försvagats mest är medelklassen och USA just nu saknar stabilitet i samhället. I november det val i landet och det blir intressant att följa vem som står segrande när krutröken lagt sig.

Blir det en andra omgång för Obama?

Tittar man längre tillbaka i historien så kan man inte blunda för den stora depressionen under 30-talet. Inte bara USA drabbades av den utan även resten av världen. Världsekonomin är väldigt komplex och invävd vilket gör det svårt för enskilda länder att stå utanför stora finanskriser. Folk stod arbetslösa och kunde inte konsumera eftersom de saknade kapital. Olika tankar har funnits om hur man löste krisen varav en av dem är "The New Deal", den nya given, som formulerades av Keynes.

J.M. Keynes

Den handlade om att genom statliga projekt och ekonomiskt stöd sätta igång landets ekonomi, skapa arbeten och därmed konsumtion. De som kritiserar det enkla antagandet att "The New Deal" löste alla problem menar att det är svårt att utvärdera i och med att det andra världskriget kom och förändrade ekonomin. En krigsindustri behövdes och därmed skapades arbeten och arbetslösa hamnade även i militärtjänstgöring. Min poäng och fråga är därmed på vilket sätt en stor ekonomisk kris löses, finns det ett facit?

Vad löste egentligen den stora depressionen?

1900-talet var en oerhört formativ tid, nya länder skapades och vi såg den moderna tidens två största krig. Vår egen förbannelse är att vi på något sätt inte förväntar oss att det kommer ske förändringar under vår egen livstid. Vi förutsätter att det vi har nu kommer se ungefär likadant ut, framtiden är givetvis det absolut svåraste att sia om. Det är viktigt att minnas att ingen efter första världskriget ens kunde, i sin värsta skräckfantasi, tro att det skulle komma ett till, ännu värre, inom så snar framtid. Ett tandlöst NF, Nationernas förbund, kunde inte förhindra det. Stor del av detta låg i att USA och Sovjet, världens då största supermakter, var upptagna med inre angelägenheter. Sovjet finns numer inte, USA är väsentligt svagare och instabilare och den nya ekonomiska supermakten är Kina. Man bör i och för sig ha i åtanke att det i princip aldrig inträffat att två fullständigt demokratiska länder krigat mot varandra. Är Kina ett demokratiskt land är då givetvis frågan och svaret vet ni säkert själva.


Som jag tidigare skrev är det naivt att tro att världen kommer se ut på samma sätt om ens tio år. Det internationella schackbrädet är uppställt och frågan är vilka som gör de första dragen.

Cogito, ergo sum

En rubrik som ovanstående kan måhända kräva sin förklaring. Vet man inte vad det betyder så kommer säkert utbytet av nedanstående text vara av mindre glädje. Jag har precis tillbringat ett par dagar som lärarvikarie, för att dryga ut kassan och vistas bland vanliga dödliga, och jag kan säga att det inte är utan att man ibland blir bekymrad. Det är tråkigt när barn saknar gnistan och gärna slutar lektioner innan de ens börjat. De bästa minnena från tiden i skolans värld är de då man fick chansen att diskutera demokratiska principer, historia och religion. Matematik och kemi med slipade elever slår det mesta även det. Klarar man av att nå dithän med sina elever är det troligen den bästa reklamen för läraryrket, om ni som studerar till det nu grips av tvivel ibland. Vikariejobbet blir aldrig riktigt lika glamoröst.

Min poäng dock, om än lite vag, är att det inte bara räcker ATT man tänker, det är även viktigt på vad. När världen är så otroligt föränderlig och det finns så mycket spännande saker att utforska och lära sig känns det en smula fyrkantigt att bara vara intresserad av fotboll eller stryktips. Jag menar inte att man ska lägga ner allt vad gäller pop-kultur, tv-serier och filmer utan bara att man kan titta lite längre och lite med andra ögon.

Adam Smith, en av förebilderna

Eftersom jag för närvarande snöar in mig på statsvetenskap, tredje världen och Adam Smith så känner jag mig tvungen att peka på en princip. Flera källor pekar på att för att ett demokratiskt samhälle ska fungera stabilt krävs en stor, bildad medelklass. Från början handlade det om att den växande arbetarklassen ställde krav på medbestämmande. Min fråga är då givetvis, vad händer om den stora medelklassen inte har åsikter, inte vill något speciellt? Drivs då samhället framåt?
Frågorna är viktiga i och med mina tveksamheter kring huruvida den stora massan av 90-talister har intresset och engagemanget. Jag skulle inget hellre önska än att jag bevisas fel, men minns dock att jag skrev den "stora massan"...om just NI skulle känna er träffade.

Hur många av er vet för övrigt hur många industriella revolutioner man brukar tala om?

På sistone har jag fått klagomål på tiden mellan blogginlägg men får svara:

Work smart, not hard

Var dagens färg blå?

En vanlig tisdag förutom att det i media basunerades att moderaterna har ett förslag om att pensionsåldern skulle höjas till 75 år. Givetvis mottags sådant inte på ett speciellt muntert sätt bland folkmassorna, vilket visat sig på olika sociala medier där politiskt normalt sett ointresserade kryper fram under sina stenar. Jag tror personligen inte att det är rätt sätt att vandra utan problemet är snarare som en vän till mig sa "att se till att det finns några jobb att behålla till folk fyller 75". Tråkiga siffror gällande arbetslösheten har även förutspåtts inför framtiden.

Föremål för många ilskna tankar under tisdagen

Det jag tycker är värt att minnas är att folkpensionen startade i Sverige 1913 och är med andra ord inte något som alltid funnits. Under tidigare bondesamhällen och den begynnande hårda industrialiseringen under 1800-talets slut, slet och släpade man till man stupade. Förhållandena var definitivt mycket hårdare och folk levde inte lika länge. De som klarade sig lite längre i livet, inte hade något undanstoppat, men inte orkade arbeta, hamnade på fattighus.

Katarina fattighus, Stockholm

 Nuförtiden lever vi längre tack vare bättre sjukvård men i och med det kommer även det faktum att en människa inte är arbetsför under sina sista år i livet. Tidigare, med kortare medellivslängd, var det givetvis inte bara så att man åldrades massivt mellan 60-65 och sedan dog av ålderskrämpor. Nu har vi bättre möjligheter att möta sjukdomar och även organ som sviktar.

Det svenska folkhemsbygget och den välfärd som vi har haft kostar pengar för staten och givetvis krävs det inga stora matematiker för att räkna ut att inkomster och utgifter måste balanseras för att det ska fungera. Sämre ekonomiska förutsättningar råder just nu i världen och det påverkar även Sveriges ekonomi. En personlig tanke är att 1900-talet, som jag räknar in i modern ekonomi, hade två stora världskrig samt en del mindre väpnade konflikter. Är det möjligen så att vi helt enkelt inte sett exakt hur en modern värld fungerar ekonomiskt när det inte finns några stora krig?

Många svenskar vill inte ha höjda skatter eller avgifter men inte heller ge avkall på sjukvård, åldringsvård, skola eller pension. Jag har inte direkt några svar på hur saker kommer lösa sig men jag tror inte det kommer bli fråga om en höjning av pensionsåldern. Däremot tror jag inte det kommer finnas så mycket pengar kvar att rumla runt med när det är dags att greppa rollatorn. 

En resa till Auschwitz-Birkenau

I ett par års tid har jag, tillsammans med kollegor och elever, åkt på en resa mot Polen och arbets- och dödslägren Auschwitz och Birkenau. Nu blir det ingen mer sådan resa för egen del, i alla fall inte i den traditionella formen. Det tål dock alltid att göra en kort återblick på saker och ting. Den senaste resan vi åkte på var för lite mer än ett år sedan, i maj 2011.

Efter hårt förarbete från eleverna bar bussen iväg en måndagsmorgon, i svinottan. Efter ett par timmars bussfärd, raststopp och en tur över Öresundsbron är första stora händelsen färjöverfarten mellan Gedser-Rostock. Sjön gick vild och det var en del bleka ansikten bland eleverna, dock påverkades inte de värsta sjöbusarna bland oss. Första kvällen tillbringades på hotell i Berlin och dagen efter var det guidad rundtur som gällde bland stadens historiska sevärdheter. Tyvärr fick vi inte se Checkpoint Charlie denna omgången.

Brandenburger Tor, Berlin 2011

Floden Spree, genom Berlin. Den finaste dagen på resan 2011

Mariakyrkan i Krakow 2009

Efter en mustig dag med både shopping och ögongodis fick folk försöka få lite shut-eye i en stökig buss. Mitt i natten blickade jag ut och såg ett snötäcke i det polska landskapet, något som gav mig en besvikelse jämfört med de 25 grader vi hade gången innan. Som tur var hade det vita pudret försvunnit till kommande morgon. Onsdagens program omfattade rundtur i polska staden Krakow som har två ansikten. I förorterna en klassisk östeuropeisk stad med betong och slitna byggnader, i stadskärnan en klassisk, vacker stad som påminner en smula om Kalmar. Dock lite maffigare. Rundvandringen omfattade slottet Wawel, de judiska kvarteren och besök i en synagoga.  Till höger
är en bild på den fina kyrkan i Krakow, tagen under den betydligt varmare resan med 93:orna


 På torsdagen var det dags för resans höjdpunkt, den mörka upplevelsen att besöka Auschwitz och Birkenau. Läger som uppfördes under det andra stora världskriget med ett syfte. Att begränsa och utrota oliktänkande och judar. Det förstnämnda var ett så kallat arbetsläger, med skylten arbeit macht frei, vid ingången. De tyska orden betyder arbete ger frihet.

Foto: Klara Åkesson 2009

 Sanningen låg dock mer åt det hållet att du arbetade till du dog, det var friheten du kunde få. I Auschwitz fanns det även en mindre gaskammare och man experimenterade fram ett effektivare och mindre kostsamt sätt att avrätta människor än att skjuta dom. Birkenau, beläget ett par kilometer bort, var det rena dödslägret.

Foto: Klara Åkesson 2009

 Det enda syftet med barackerna, vakttornen, gaskamrarna och krematorierna var att systematiskt mörda människorna som åkt in genom den illavarslande porten till Birkenau.

På torsdagskvällen for ett femtiotal riktigt trötta personer hem mot Sverige, med en upplevelse i bagaget, som förhoppningsvis förändrade synen på livet. Att det finns saker att kämpa för, rättvisa och rättigheter, och saker att ta kamp emot, ondska och likgiltighet.

Ryktet har spridit sig till mig att min gamla skola kommer genomföra resan även detta år, vilket är riktigt bra. Som avslutning önskar jag alla elever en intressant resa. Se till att ta vara på varje ögonblick.

Hårda nypor och fylleri i Kristdala

När man studerar gamla böcker och skrifter samt lyssnar på olika föreläsare som berättar om svunna tider stöter man ibland på intressant och gripande människoöden. Senast häromdagen läste vi om en kvinna som blivit anmäld för att hon "uppfostrade" sitt barn hårdare än som var rimligt på den tiden. År 1756 var det betydligt tuffare klimat gällande barnuppfostran och trots att mer var tillåtet blev en kvinna i Karlskrona anmäld för att ha pryglat sitt lilla barn så pass hårt att det inte kunde gå på toaletten ens. Till och med grannarna hade klagat och slutligen tagit barnet ifrån henne. Rätten dömde kvinnan att visa mer kärlek och inte vara så hård i sin uppfostran, barnet fick hon dock behålla. Hur livet senare gick för det lilla barnet förtäljer dock inte historian.

En mer komisk historia är den om prosten Johannes Duraeus, bördig från Kristdala utanför Oskarshamn. Jag tror inte samhället är känt för sitt stora alkoholbruk nuförtiden utan snarare för att det börjar bli en smula ödsligt. På den gamla goda tiden, 1600 talets mitt, höll dock prosten ställningarna. 1656 trädde prästdotterna Elisabet Jönsdotter fram inför domkapitlet och berättade att en kyrkoherde, Johannes Duraeus, hade trolovat sig med henne för 8 och ett halvt år sedan. Frid och fröjd kan tyckas men problematiken var att herr Duraeus hade slagit till med en annan trolovning med en helt annan kvinna. Anledningen till att han trolovade sig med den nya damen var helt enkelt att han inte hade förmågan att hålla gylfen knäppt utan skaffade henne med barn.  På den tiden såg man lite allvarligare just på dessa löften och mannen kallades till förhör som slutade med att han bekände och berättade att han begått ett misstag. Han hade gett sin första trolovning i samband med ett stort dryckesintag, det vill säga en fylla. Han dömdes till 100 riksdaler i böter och samma dag som detta hände vigdes han med sin nya fru Anna Jönsdotter Hircinius. Hur slutade detta äktenskap undrar man då givetvis? Ett kort svar kan sägas att det inte var enda gången han stod inför domkapitel utan hamnade där en gång till eftersom det yrkades på skilsmässa, som var ännu svårare att få igenom. Herr och fru Duraeus tyckte nog båda lika mycket om brännvinet eftersom det berättas att de jagade varandra med både kniv och yxa i Kristdala. Skilsmässan blev det inget med trots att paret var ordentligt berusade den morgon domkapitlet besökte dem.

Kristdala kyrka

Två olika historier med olika djup. Barnuppfostran förr var av en hårdare och betydligt fulare kaliber och det var helt klart mer livat i Kristdala förr i tiden. Det bör dock tilläggas att Kristdala till och med röstar fram sin egen Lucia varje år.

Det man ofta glömmer är att bakom siffror och protokoll gömmer sig riktiga människor med spännande och gripande livsöden, något som gör studierna av svunnen tid ibland komiska och ibland sorgliga.