För att verkligen hitta ursprunget till dessa drycker, i alla fall enligt mig, vänder jag mig mot de brittiska öarna. Det finns säkert någon gammal munk som bryggde lite öl någonstans och vikingarna höll ju på med mjöd. Hur eller hur så är det en intressant historia bakom många alkoholhaltiga drycker, rent av gamla legender och skrönor. Kort tål att att nämnas just Guiness-legenden. Det sägs att man en gång i tiden fick för sig att rengöra faten i vilka den mustiga, mörka drycken Guiness stod och mognade. Man hittade en hel mängd råttskelett och givetvis ansåg man att det kanske inte var en lämplig ingrediens utan kastade dem och rengjorde faten. Det visade sig vara ett mindre lyckat drag då ölen efter det tappade smaken. De halvfulla råttorna hade troligen upptäckt hur gott Guiness var och hittade ett lämpligt sätt att ända sin existens. Legend eller sanning, det är frågan.
Tittar man på lite mer verkliga historier så har man den om hur man fraktade sprit i Skottland. Eftersom det var klar brist på just gatlyktor och fina landsvägar under 1800 talet var man tvungen att frakta det i månens sken, därav namnet Moonshine. Det talas om en att en grupp män stod och försökte få fram en tunna med fransk konjak ur en damm, fiskandes med krattor (rakes). De blev upptäckta av länsman och när han frågade dem vad de gjorde sa de att de endast försökte kratta in den stora gula osten, dvs månens avspegling i dammen. I tron att de bara var ett par fyllon lämnade han dem. De kallades i engelsk kultur för Moonrakers.
 | |||||
| Ett frimärke från 1903 föreställande Moonrakers, sanning eller myt? |
Om vi avslutningsvis vänder oss mot ölet igen så vill jag bara berätta om den fina ölsorten Innis and Gun som föddes av en ren slump. Den kända whiskytillverkaren William Grant ville "try a different angle", som reklamen säger, och tillverka en ale-smakande whisky. Caledonian brewery fick ansvaret och lagrade en ale i fat som man sedan använde för whiskyns räkning. Whiskyn blev en succé men ännu mer spännande var det som kom av en slump. Arbetarna ansåg säkert, i god skotsk anda, att man inte borde kasta bort den fina drycken, the ale. Man drack upp den i smyg men saker kommer ofta ut i ljuset och även detta.
Bryggmästaren sa upp sig och ägnade resten av tiden att producera Innis and Gun, vilket vi tackar för. Smaken är ganska mild med ett stänk av vanilj och rekommenderas varmt om man har åldern inne.
Hoppas det kan ge lite inspiration om man inte endast vill dricka den mörka Midvinterblot som julöl utan föredrar en liten mildare, vanlig variant.
Jag lade 90 procent av mina pengar på vin, kvinnor och sång. Resten slösade jag bort.
-George Best
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar