2012 nalkas

En dag kvar, planering för många inför avslutningen på 2011, årets stora fest och tillika the chance to go out with a bang. Själv firar jag i stillhet med ett par vänner och lite god mat. Vi är ett roligt släkte vi människor, 2012 ska bli förändringens år. Under kommande år ska folk sluta röka, äta mindre onyttigt och vara snälla mot varandra. Ständigt dessa nyårslöften. Är det att det är ett talande nytt nummer på ett år som gör oss så sugna och villiga att åtaga sig saker som i princip ingen håller? Man kan lika gärna göra nya dags-löften eller varför inte ett varje timma? Det jag själv gör är att lite snabbt summera det året som håller på att rinna bort för oss. För egen del har det både funnits glädje och sorg, som varje år, nya sysslor och vänner har gjort 2011 till ett speciellt år.

I världen har som vanligt en massa saker hänt och det är ingen större idé att prata om dem alla. Ett par mindre saker som fångat min blick och tanke är flygplanskraschen med Stefan Liv och hans hockeylag, Gadaffis död men inte minst att det INTE hände något på minnesdagen 11 september.

Minnesmonument i New York över offren för 11 september-attacken 2001

Jag var i princip säker på att det skulle komma ett nytt terrordåd. 2012 blir spännande i det avseendet att det är ju under detta år som jorden ska gå under. Intressant att man helt enkelt baserar det antagandet på att Maya-indianernas kalender inte går längre än så.

Sanning eller myt?

En paradox måste dock sägas vara att det är underligt att de inte kunde förutse sin egen civilisations undergång i kalendern så jag tror inte ni behöver vara alltför oroliga, inte när det gäller det i alla fall.

När det gäller kultur och resor 2011 utnämner jag följande vinnare:

Resmål: Nisbethska, Kalmar. The place to be 2011. 
Kändis: Håkan Juholt. Kommentar överflödig.
Film: Warrior
Bok: Min kommande B-uppsats, ett år tidigt men reklam skadar aldrig

Avslutningsvis, ta hand om er på årets sista dag. Blicka både bakåt och framåt, ta med er det positiva som hänt, stärk er av det negativa.

Gott nytt år, om än en dag i förskott!

Dr Livingstone, I presume?

Den ovannämnda frasen har blivit världsberömd efter att Henry Morton Stanley, berömd upptäcksresande och äventyrare yttrade den mitt i mörkaste Afrika. Han var där och sökte efter den försvunna läkaren Livingstone. Den stora frågan man dock borde ställa sig är kanske inte vem Livingstone var utan om Stanley verkligen var den han utgav sig för.

Det man bör veta om Afrika är att flera imperialistiska stormakter höll på och hävdade sin rätt till mark där under 1800-talets slut. Kung Leopold II av Belgien var en surmulen och allvarlig herre som inte önskade annat än att lägga under sig delar av Afrika. Problematiken var dock att Belgien inte var lika mäktigt som han trodde eller ville. En kontinent fylld till bredden av naturtillgångar och slavar var något som precis alla vill ha del av. 

Kung Leopold

 

På andra sidan Atlanten fanns en man som hette Henry Stanley, trodde man i alla fall. Han var född John Rowlands, år 1841, i den lilla walesiska hamnstaden Denbigh. Han var troligen far till stadens suput och var listad som illegitimt född i kyrkoböckerna. Han var dock med stigande ålder inte speciellt nöjd med detta utan drog vidare till Amerika. Efter att ha hamnat i New Orleans och med ett par namnbyten hette han plötsligt Henry Morton Stanley. På den tiden ska man ha klart för sig att det inte var speciellt svårt att byta namn, särskilt inte om man dök upp från en annan kontinent. I hans skildringar om sin barndom återgav han olika personer, som han knappt känt, som goda vänner och förebilder. Han hann med att deltaga på båda sidorna av det amerikanska inbördeskriget.

Henry Stanley

Hans förmåga att fabulera ihop skeenden och även sin egen personlighet gav honom möjligheter i en expansiv värld. Efter ett par år var han en upptäcksresande som skildrade Afrikas vildmark och letade bland annat ovan nämnda Dr Livingstone, som han även fann. I Henry Stanley fann kung Leopold en möjlighet att få grepp om det stora Kongo-området.

Utan att säga för mycket så lyckades dom ganska väl, dock ej  till Kongolesernas fördel. Man räknar med att ungefär 10 miljoner personer försvann från jorden, både till följd av minskad nativitet och även folkmord. De berömda och skakande bilderna på personer med avhuggna händer är till stor del från Kongo. För att man skulle få använda en patron var man tvungen att uppvisa en hand. Eftersom soldaterna ville behålla ammunition högg man helt enkelt av händerna på folk. Vi kommer skriva ett kort arbete som sedan kommer finnas här till beskådan efter den 10 januari 2012. Är man intresserad av att läsa mer rekommenderas Kung Leopolds vålnad av Adam Hochschild.

Det intressanta i fallet är hur en person som Henry Stanley lyckades, dels med att ljuga ihop sin egen identitet och även med att binda samman ett stort rike åt den surmulna kung Leopold. Ur en mytomans berättelser föddes ett av världshistoriens största folkmord.

Livets vatten

Efter en inspirerande bloggartikel av Frankrike-romantikern och mediavetaren Per Gjörloff om den bubblande drycken Champagne kommer jag denna härliga morgon ta upp något mer jordnära, nämligen Moonshine och en viss ölsort.

För att verkligen hitta ursprunget till dessa drycker, i alla fall enligt mig, vänder jag mig mot de brittiska öarna. Det finns säkert någon gammal munk som bryggde lite öl någonstans och vikingarna höll ju på med mjöd. Hur eller hur så är det en intressant historia bakom många alkoholhaltiga drycker, rent av gamla legender och skrönor. Kort tål att att nämnas just Guiness-legenden. Det sägs att man en gång i tiden fick för sig att rengöra faten i vilka den mustiga, mörka drycken Guiness stod och mognade. Man hittade en hel mängd råttskelett och givetvis ansåg man att det kanske inte var en lämplig ingrediens utan kastade dem och rengjorde faten. Det visade sig vara ett mindre lyckat drag då ölen efter det tappade smaken. De halvfulla råttorna hade troligen upptäckt hur gott Guiness var och hittade ett lämpligt sätt att ända sin existens. Legend eller sanning, det är frågan.

Tittar man på lite mer verkliga historier så har man den om hur man fraktade sprit i Skottland. Eftersom det var klar brist på just gatlyktor och fina landsvägar under 1800 talet var man tvungen att frakta det i månens sken, därav namnet Moonshine. Det talas om en att en grupp män stod och försökte få fram en tunna med fransk konjak ur en damm, fiskandes med krattor (rakes). De blev upptäckta av länsman och när han frågade dem vad de gjorde sa de att de endast försökte kratta in den stora gula osten, dvs månens avspegling i dammen. I tron att de bara var ett par fyllon lämnade han dem. De kallades i engelsk kultur för Moonrakers.

Ett frimärke från 1903 föreställande Moonrakers, sanning eller myt?

Livets vatten, uisce beatha, blir översatt till lågskotska whisky. Jag antar att det var det som man delvis fraktade omkring på smugglarnas rutter genom England.

Om vi avslutningsvis vänder oss mot ölet igen så vill jag bara berätta om den fina ölsorten Innis and Gun som föddes av en ren slump. Den kända whiskytillverkaren William Grant ville "try a different angle", som reklamen säger, och tillverka en ale-smakande whisky. Caledonian brewery fick ansvaret och lagrade en ale i fat som man sedan använde för whiskyns räkning. Whiskyn blev en succé men ännu mer spännande var det som kom av en slump. Arbetarna ansåg säkert, i god skotsk anda, att man inte borde kasta bort den fina drycken, the ale. Man drack upp den i smyg men saker kommer ofta ut i ljuset och även detta.

Bryggmästaren sa upp sig och ägnade resten av tiden att producera Innis and Gun, vilket vi tackar för. Smaken är ganska mild med ett stänk av vanilj och rekommenderas varmt om man har åldern inne.
Hoppas det kan ge lite inspiration om man inte endast vill dricka den mörka Midvinterblot som julöl utan föredrar en liten mildare, vanlig variant.

 Jag lade 90 procent av mina pengar på vin, kvinnor och sång. Resten slösade jag bort.

-George Best

Låt oss kasta ett öga, eller två på Lucia

Idag har den fina Luciahögtiden firats runtom i Sverige. Föräldrar har väckts på morgonen av barn med tindrande ögon och vita klänningar. I skolans värld är det även populärt att fira och på min gamla skola hölls två separata tåg, ett med elever och vad jag förstår ett med en relativt manlig lärare som Lucia. Allt för att gynna mångfalden och nytänkandet. Det grämer mig att jag inte har bildbevis.

Det man kan säga är att många av de elever som går runt i vita kaftaner inte har någon större koll på vem denna kvinna må ha varit. Faktum är att luciadagen just har varit en dag som man har haft extra koll på redan i den gamla svenska folktron. Man uppmärksammade den eftersom det ansågs som vi var extra nära det övernaturliga och mystiska just denna dagen. Den andra delen av just själva Lucia-myten, som jag väjer att kalla den, grundar sig i katolska kyrkans helgondyrkan av denna dam. Vår hjältinna hade oturen att leva under Diocletianus tid som kejsare i romarriket. Han var inte en speciellt trevlig man och satte fart på förföljelser av kristna, något som verkade populärt runt den tiden.

Lucias mamma blev allvarligt sjuk och hade turen att hennes dotter kunde bota henne från just den dödliga sjukdomen. Det var inget som sågs med blida ögon av den världsliga makten så hon råkade en smula illa ut. Hon blev täckt med kokande olja, fick ett svärd genom halsen och liknande mindre trevliga händelser. Hon gav, under den hårda tortyr och rena mordförsök, aldrig upp sin tro. Det berättas att hon skar ut sina egna ögon och skickade dem till sin trolovade. Ingen direkt rolig julklapp att få. Hon överlevde ända till hon fick sista smörjelsen. Jag antar att det är därför det är tradition att lucian i Sverige får en hel mängd riktigt hett stearin på huvudet.









Tyvärr får jag säga att jag inte i år haft möjligheten att se något luciatåg utan får hålla tillgodo med ett par bilder. Jag använder en från min goda väns blogg, återstår att se om jag får göra avbön. Hans inlägg finns i sin helhet att se på:

http://www.bloglovin.com/m/695417/348947575/fb

 

Foto: Tomas Jonsson

Nästa kulturperson till granskning kommer givetvis bli allas vår Tomte!

De små detaljerna

Ibland kan man verkligen fundera på sitt eget förstånd när man som jag, ibland kan hänga upp sig på de oerhört små detaljerna. Om det undgått Er så studerar jag just nu historia på LNU i Kalmar med fortsättning under våren. Min galna ambition är att ta master-grad för att sedan doktorera och jag kan i och för sig tänka mig att man måste vara en udda fisk för att tänka så. Jag har mötts av misstro från gamla kollegor som tvivlar på min mentala hälsa. Hittills har jag inte missat en enda föreläsning av den enkla anledningen att det är roligt och intressant. För en vecka sen pluggade vi till tenta på den tidigmoderna världen och hittade en sak att hänga upp sig på. Det fanns en stor gestalt under den tidsperioden som vi totalt hade missat att ta namnet på. Under drottning Kristinas tid vid makten i Sverige fanns en berömd turkisk dvärg vid hovet och vi visste inte till vår fasa vad mannen hette. På den tiden var det dubbelt roligt, han var dels dvärg och dessutom från Turkiet. Dvärgen i sig tyckte nog inte det var speciellt roligt eftersom han rymde. Stackaren blev tillfångatagen i Finland och förd tillbaka till Sverige, för let´s face it, en dvärg på rymmen kommer inte långt under den tidsepoken. Som tur var fick vi reda på att denna gigants namn var, ironiskt nog, Hercules.

För att ännu spetsa till roligheterna visade vår föreläsare en bild på ett synnerligen roligt, uppstoppat djur. Det handlade om lejonet som finns uppstoppat på Gripsholms slott. Fredrik den I erhöll det i samband med sin kröningsceremoni och det levde på Djurgården. Efter sin död stoppades upp och finns nu att beskåda. Man kan enkelt säga att uppstopparen hade antingen en väldigt dåligt, dålig dag eller bara inte visste hur ett lejon ser ut.

En smula skelögd

Det finns även ett roligt youtube-klipp om man känner suget att bekanta sig mer med djurens konung:
http://www.youtube.com/watch?v=IIY4GJP8QDA

Vad jag vill säga med detta är att det FINNS en hel mängd roliga dörrar att öppna i historieundervisningen om man är beredd. Lejonet och herr Hercules är lite as good as it gets.
Försök ha en trevlig helg och akta er för skelande lejon.

Afrikas röda sand

Efter en mindre diskussion, om Kinas roll i Afrika, under gårdagens föreläsning kände jag mig tvungen att titta närmare på det. Kombattanternas diskussion handlade mest om  huruvida Kinas deltagande i Afrika, bygga skolor,vägar och liknande var rovdrift eller ett bra projekt. Min första tanke är givetvis ren misstänksamhet i och med att jag sällan tror att nationer gör saker av ren godhet.

En viktig del i Afrikas historia och även i dess nutida förhållanden är Berlinkonferensen då kontinenten delades upp i olika intressesfärer mellan de deltagande länderna. Kolonialiseringen skulle med andra ord underlättas och tanken var säkert att man ville undvika stora konflikter mellan de europeiska länderna eftersom det kostade tillräckligt att klara av afrikanerna. De gränser som ser onaturliga ut i Afrika är ett resultat av "linjalpolitiken" från konferensen. Afrika delades upp utan större hänsyn till de olika folkslagen som fanns på plats vilken skapar konflikter än i dag. Tänker man själv efter så är det inte svårt att greppa att problem uppstår om man föser ihop två folk i ett land som egentligen har stora motsättningar och räknar med att det ska fungera. Intressena från de europeiska länderna grundades givetvis i de enorma naturtillgångar som finns på kontinenten Afrika. Ett annat exempel på uppdelning av samma typ av skäl var demarkationslinjen som drogs genom Sydamerika och delade upp det mellan Portugal och Spanien.

Personligen tycker jag att det stora problemet är västvärldens syn på det afrikanska "problemet". I och med våra insatser under kolonialiseringen har vi förändrat de grundläggande förutsättningarna i länderna. Det är en smula naivt att tro att vi bara har förbättrat situationen i Afrika genom vår inblandning. Synen om att de stackars afrikanerna inte skulle kunna upprättat egna, fungerande civilisationer retar mig. Hade det inte varit för västvärldens tidiga inblandning och egenintresse hade inte problemen som finns där idag sett ut på samma sätt. Naturen och utveckling har ett sätt att hitta egna vägar, precis som det gjort hos oss och i många andra delar av världen. Tittar man enkelt och krasst på biståndspolitiken är det inte listigt att bara skicka kapital då det försvinner till stor del på vägen och inte heller bara att bygga vägar och sjukhus som konstrueras och smälls upp av arbetar från andra länder. Det viktiga är att utbilda samtidigt och få igång landets egna ekonomi genom att utnyttja, handla och få igång den lokala marknaden. Kinas inblandning, enligt mig, handlar om att få tillgång till ländernas naturtillgångar som olja och mineraler.

Guldgruva från Sydafrika

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4363246

En ytterligare problematik är att de inte använder sig av den lokala marknaden utan har med sig eget material, arbetare och till och med egen mat.

Man brukar säga att Afrikas röda sand är färgad av blodet som spillts under alla konflikter som rått där. Jag tror att det aldrig kommer råda en längre tid av fred innan västvärlden och Kina släpper sina intressen i Afrika.

Perspektiv

Idag när jag satt och funderade så fick jag lite tankar på hur underligt människan fungerar, eller kanske är det egentligen helt rimligt för artens fortlevnad. Vi oroar oss för de mest banala saker och det är nästan så att man oroar sig lika mycket för att misslyckas med ett prov eller spela dåligt på en match som att bli allvarligt sjuk. Folk i allmänhet brukar alltid säga att om man tycker att pengarna inte räcker till så ska man fundera på hur folket i Afrika har det. Ett ganska svårt uppdrag för min egen del.


När jag satt och letade lite fakta om den irländska frihetskampen under början av 1900-talet så hittade jag givetvis lite annat material. Jag läste om den så kallade potatispesten i mitten på 1800-talet. Eftersom potatisen, som alla vet en irländares enda basföda, inte gick att äta dog eller massemigrerade 25% av befolkningen, en fjärdedel. Tuffa tider helt enkelt.

Målning av James Mahoney, Skibbereen. The great potato famine.

Tittar man på ett betydligt kraftigare manfall hos en ursprungsbefolkning så får man vända blickarna mot Sydamerika. Civilisationerna som mötte conquistadorerna och västerlänningarna fick en ordentlig smäll. Man uppskattar att ungefär 90% av invånarna dog av de sjukdomar som våra upptäcksresande erövrare hade med sig. Urinvånarna hade inget naturligt försvar mot de små elaka bacillerna.  Där kan man snacka om att ha något att oroa sig för, 9/10 personer i din närhet dör.


Visst kan man sitta och begrunda andra personers öde i historien och i nutiden, empati och eftertanke kan aldrig skada. För min egen del tänker jag ofta på andra människors öden och man kan skänka en tacksamhets tanke att man har det så pass bra. Jag kommer dock inte sluta oroa mig för mina småsaker, det låter både svårt och om jag inte gjorde det skulle jag säkert inte åstadkomma så mycket. En smula oro är alltid drivande, bara den inte tar överhanden.

Avslutningsvis måste jag bara nämna att ungdomar i Högsby skulle prata med de lokala politikerna om just hur ungdomar hade det i samhället och om framtiden. En konferens skulle hållas men hör och häpna. Politikerna verkar ha missat Berga-bränderna och vad missnöje, tristess och rädsla kan åstadkomma eftersom det var så många som lämnade återbud att inte konferensen kunde hållas. Vad jag förstår hade dock ungdomarna tid. Ibland blir man inte klok på mycket...