Död och hjältemod under Spaniens sol

Idag är det tillbaka till grunden när det gäller bloggskrivandet, trots att de absolut högsta läsarsiffrorna dyker upp när inläggen handlar om alkohol eller jordens undergång är det inte möjligt att endast dryfta sådana ämnen. Idag blir det dock något snarlikt, en kort berättelse om hjältemod och övertygelse.

Under 1930-talets Europa blåste nationalistiska och fascistiska vindar genom många länder. Hitler hade la Tyskland under sig och utropade sig till Führer und Reichskanzler 1934, Benito Mussolini kallade sig för Il Duce i Italien och i Spanien fanns Fransisco Franco. 1939 tågade Franco in i Madrid, som segrare, tack vare stöd från Italien och Tyskland. På den andra sidan återfanns frivilligkårer från andra delar av världen, bland annat 15 Brigada internacional, som hade en avdelning kallad Connellys Column. Namnet kom efter den irländska frihetskämpen James Connelly, som avrättades av engelska trupper i påskupprorets efterdyningar.
80 frivilliga irländare, under ledning av Frank Ryan, kom för att kämpa för de vänsterideal de trodde på och mot Francos fascism. Förutom irländare bestod brigaden av frivilliga från Nord och Sydamerika. När det gällde irländarna så återfanns de som var lojala mot den protestantiska tron på Francos sida och sen Connellys column på den vänstra sidan, med katolska traditioner. Kampen som tidigare bedrivits på den gröna ön kom att fortsätta på andra stränder och på andra fält.
Connellys column led svåra förluster i slaget vid Jarama 1937.

Connellys column

Det är alltid intressant att följa personer som väljer att stå upp för sin tro och sina ideal. Det finns ytterligare ett exempel, St Patricios Battalion. Frivilliga irländare och tyskar som slogs på den mexikanska sidan under kriget mot USA. Den katolska tron förenade dem även i detta fallet och de irländska soldaterna betraktas fortfarande som folkhjältar i Mexiko.

Oavsett vilken tro man har eller vilka ideal man kämpar för, så länge de inte premierar förtryck eller orättvisor, är den kampen och viljan något som jag starkt beundrar. Personer som James Connelly, Michaels "Big Fellah" Collins och Jon Riley fängslar mig enormt mycket. I svåra tider är det extra modigt att göra deras uppoffringar då de inte bara innebar att sätta in en summa pengar till Världsnaturfonden. Det finns fortfarande kamp att utkämpa för mänskliga rättigheter och mot orättvisor vilket jag tänker ta chansen att göra innan jag kastar in handduken för gott.

På ett ögonblick ändras allt

Idag blir det ett kort, extrapublicerat inlägg med hänsyn till gårdagens händelse i Premier League då Fabrice Muamba kollapsade på planen. Mittfältaren vårdas fortfarande på hjärtintensiven och tillståndet är stabilt men ändå av kritisk art. Tankarna drog sig givetvis mot Feher, Puerta och de andra som avlidit de senaste åren i fotbollens värld.

Vi är helt enkelt oerhört bortskämda med att allt ska vara precis som det alltid är och att förändringar och händelser av den här arten är totalt oväntade men är dom egentligen det? Det är inte att missuppfatta att Muamba endast är 23 och att sådant verkligen inte bör hända en ung man, inte på något sätt. Men faktum kvarstår att vi glider igenom våra liv och tror på något sätt att vi har allt klart för oss. Hemska saker inträffar inte för det har dom inte gjort hittills är resonemanget. Skulle man dock ha möjlighet att prata med alla i sitt släktled som levt innan så får man nog ett annat svar. Krig, sjukdom och elände inträffar med jämna strömmar och ödets finger berör alla på något sätt genom våra liv. Vi förväntar oss dock status quo och att vi har all tid i världen. Vi som redan har berörts av ödets finger och upplevet tragedier inser att man måste fånga dagen, skapa sin framtid så gott det går, men det är svårt att driva på. Det är enklare att bara vänta, för allt blir säkert bättre imorgon eller nästa helg?

Eftersom Gud och jag inte är bundis så får jag hålla tummarna för Muamba. Häng i!

Grön öl och a drunken night in Dublin

Den 17 mars firas en av årets största och viktigaste högtider, förutsatt att man är av irländsk härkomst eller helt enkelt uppskattar öl och roliga stunder.
Dagen uppmärksammar Irlands skyddshelgon, St Patrick, och firas faktiskt av både katoliker och protestanter av den Lutheranska grenen vilket kanske innebär någon form av förbrödring på den gröna ön.

Dagens kändis

 St Patrick blev kidnappad av irländska marodörer men lyckades fly, efter ett budskap från Gud, för att sedan återvända till Irland som biskop för att hjälpa till kristna ön. Även om expeditionen inte var den mest lyckosamma har ändå Saint Patrick uthärdat, ända sedan 400-talet, en helgonstatus.

Om ni känner för att uppmärksamma festhögtiden ikväll bör ni leta fram lite irländsk musik, handla er gröna karamellfärg till era drycker samt klä er i ett grönt plagg av något slag. Det sistnämnda kan vara viktigt om man inte önskar bli nypt, vilket är helt okej att göra på personer utan accessoarer med färgen grön.

4-5 droppar karamellfärg löser era problem förutsatt att ni har ljus öl!

Vill ni även borsta upp er gaeliska så är orden slainthé och Lá Fhéile Pádraig fina att ha med i sin arsenal inför kvällen. Lämplig maträtt att förtära är det man själv önskar men givetvis är Sheperds pie ett bra val och till den en mustig Guinness.


“To be Irish is to know that in the end the world will break your heart.”
-Daniel Patrick Moynihan


Ha en trevlig kväll eller som vi idag säger, Beannachtaé na Féile Pádraig oraibh!

Världspolis pensioneras?

Innan andra världskriget led USA av den stora depressionen och i princip allt handlade om att försöka vända den hemska ekonomiska sjukdom som landet led av. Det innebar att när det började osa svavel och vapnen laddades återigen i Europa så stod en av de absolut största nationerna utanför och tog inte ställning. När kriget rasade i Europa stod fortfarande USA utanför och förde sin isolationspolitik och trodde att det skulle innebära att man undvek problem. Uppvaknandet blev brutalt då Japan angrep Pearl Harbor 7 december 1941. Genom detta sögs USA med i kriget och blev tungan på vågen som besegrade Tyskland och Japan.

Bild på Pearl Harbor från ett japanskt bombplan

 Med detta lärde sig också USA, enligt deras egen uppfattning, en läxa som innebar att man skulle vara preventiv snarare än passiv när det gällde konflikter som kunde komma hota landet.
Truman-doktrinen skapades i vilken man svor att man skulle hjälpa frihetstörstande länder och bekämpa kommunismen i världen.

Harry S. Truman, USAs president 1945-1953

Det kalla krigets tid följde med konflikter som Korea-kriget, Vietnam-kriget och missilkrisen på Kuba för att nämna ett par. USA såg sin plikt att ingripa i de konflikter och i de länder där de såg det nödvändigt att bevara eller skapa demokrati. Det obehagliga i kråksången är dock att fel skäl ibland användes för att intervenera vilket orsakat negativa röster om USAs roll som världspolis.
USAs egen ekonomi sviktar, vilket nämnts tidigare i bloggen, och möjligheten att ingripa, på gott och ont, kommer minska. De som säger att FN kan skicka trupper till oroshärdar är pinsamt omedvetna om att de inte förfogar över en egen armé utan de stridande trupperna tillhandahålls av medlemsländer.
Jag tror att de som klagat på USAs inblandning i andra länders angelägenheter kommer få som de vill inom ett par år. Det finns ett par exempel på misslyckade försök från världspolisen sida som t ex inblandningen och sökandet efter WMDs, weapons of mass destruction, i Irak men sanningen, enligt mig, är  att det inte alltid är fel att ha en stor kanon som håller saker och ting i schack.

I världspolisens tjänst?

Vilka åsikter har ni?

Vår största skräck

Mänskligheten har haft olika saker att vara rädda för ända sedan vi kröp ut ur Darwins mörker och började bli medvetna om vår existens. Den tidiga människans stora rädsla var säkerligen det oförklarliga, åska, eld och olika djur som vaksamt förföljde dem med hungriga ögon. Våra förfäders försök att förklara det som skrämde dem var att man berättade historier och sagor om det kring lägereldarna. Vi har fortfarande samma teknik som innebär att man pratar om, och uppmärksammar, det som man blir skrämd av, för att avdramatisera det. Eftersom vi alltid har haft behov av att förklara saker så började olika gudar och övernaturliga väsen komma in i bilden. Ett tydligt exempel är den nordiska åskguden, Tor, som användes för att förklara åskans gång på himlen, ett säkerligen skrämmande fenomen på den tiden.
Den katolska kyrkans Gud var heller ingen direkt muntergök. Uttrycket "come hell or high-water" är relaterat till den tid då Gud var allt annat än en mysfarbror. Var man olydig hamnade man i helvetet och om mänskligheten var stökig kom det en syndaflod. Det upptog medeltidsmänniskans tid ivrigt påhejad av de katolska prästerna.

Folksagor och tidigmoderna verk fick en viktig betydelse under 1700- och 1800-talet då de användes för att moralisera och skrämma barn. Vidskepligheten hade en viktig roll för den enkla människan redan innan men i och med att böcker blir allt vanligare sprids dessa sagor på ett mer allmänt sätt. De tyska språkforskarna bröderna Grimm, samlade under 1800-talet tyska folksagor.  De sagorna var fjärran de äppelkindade barnen hans och Greta, som vi ser dem nuförtiden, utan ganska brutala och skrämmande. Från kyrkan förskjuts rädslan gradvis mot häxor, gastar och övernaturliga väsen.

Mormor ser en smula hårig ut i Rödluvan

Även om vampyrer och varulvar används väldigt flitigt under 1900-talet för att skrämma och hålla biobesökare fast i sina stolar kommer  senare en helt ny rädsla. Under det kallar kriget, efter 1945, kommer en helt ny tanke om vad som skrämmer oss människor mest. Spionromanerna och filmer om internationella förhållande mellan supermakterna blir vanliga och handlar ofta om att världen befinner sig på randen till ett nytt krig. Allmänheten var allt för medveten om vad ett nytt krig skulle innebära om båda supermakterna, Sovjet och USA, stod på olika sidor. I populärkulturen kunde man se filmen WarGames som hade premiär 1983. Den handlade om hur en ung kille lyckas hacka en stordator på NORAD som styr USAs missiler. Här kunde man både se rädslan för datorisering och kärnvapenkrig.
I och med Sovjets fall fanns det inte samma stora fiende att vara rädd för men den internationella scenen vilar sällan speciellt länge. Religiösa galningar och sönderfallande stater är nya fiender, kärnvapen i mindre länders händer och biologiska stridsmedel är det nya att frukta. Som om inte det räckte har vi pandemier som återges i filmer som Contagion och 28 dagar senare.

I filmen Contagion drabbas världen av en sjukdom som hotar samhällets grundvalar

Det vi slutligen kan fastställa är att våra rädslor under tidens gång skiftats från att vara högst personliga till att omfatta hela världens öde. Den stora frågan är dock, har vi inte mer anledning att vara rädda i denna tid?