Philippe Aries, George Orwell och arkivbesök

Idag blir det ett lite annorlunda blogginlägg, med delar av nuvarande livet men även lite besk fientlighet som vanligt.

För närvarande läser jag, samt skriver om, Philippe Ariés och hans teorier om barndomens historia. Ganska intressant läsning om än en hel del underliga antaganden och rena felaktigheter. Hans tankar om att man under medeltiden inte fäste speciellt stor vikt vid just barnen och att begreppet barndom är en ny företeelse. Enligt Ariés blev föräldrar inte ens speciellt ledsna om barnen dog tidigt, baserat på att det fanns en mycket högre barndödlighet innan man upptäckte att det inte var speciellt listigt att operera en person och sedan förlösa ett barn utan att tvätta sig innan. Vi har Ignaz Semmelweis att tacka för att läkarna desinficerar händerna mellan operationerna nuförtiden. Arbetet om Ariés är en del av att vi för närvarande sysslar med en fördjupningskurs i historia och examinationen sker som ett paper på litteratur om barndomen. Jag valde den muntre Philippe Ariés.

Under dagen har vi hunnit med att besöka kommunarkivet i Kalmar och som vanligt med historiagruppen från LNU får man sig ett par skratt. Innan besöket har vi fått förklarat av vår föreläsare att "vi inte vet hur det är att leva förrän nu, då vi besökt ett arkiv".

Kyrktalslängd från Förlösa kommun, anno 1895

 Sanningen är dock att det både var intressant och även, som vanligt, ganska komiskt. Fabian Persson, med svenska hovet som specialitet, berättade om en kvinna som sökt bidrag av kungen upprepade gånger och anteckningar om henne i gamla rullor löd:

"Silfverbrand säger ständigt att hon kommer dö men hon håller inte vad hon lovar"

Vi får anta att de var ganska trötta på kvinnan och hennes tiggande.

Joey Barton, geni eller galning?

Slutligen har jag, efter att läst en del om fotbollsspelaren Joey Barton, och breven från Football Association där de uppmanar honom att sluta twittra givet det hela en del tanke.  Joey skriver, givetvis på Twitter, en utläggning där han som vanligt refererar till George Orwell och hans bok 1984.
Huvudpersonen i boken lever i ett samhälle där man inte får uttrycka vad man vill. Censur, kontroll och hårda straff väntar oliktänkande. Boken gavs ut för första gången 1949, ett par år efter andra världskrigets slut. Skrämmande givetvis men man förstår parallellen som Barton drar.
 I och med sociala medier och internet har folk börjat uttrycka mer tankar och blivit kritiska. I takt med detta antar jag att arbetsgivare och stat kommer försöker kontrollera saker som antas vara "fel". I Sverige har vi grundlagar som reglerar vad vi får trycka och yttra men det hade vi även under andra världskriget då tidningsbuntar och protestfoldrar mot samarbetet med Tyskland lämnades på perrongerna. Det var förbjudet att hindra tryckning av artiklarna men man kunde hindra spridningen.

"In a world of universal deceit telling the truth is a revolutionary act"

-George Orwell

Ett demokratiskt land

Begreppet demokrati kommer från grekiskans ord demos och kratein som betyder folk och styre. Demokratins vagga kan just härledas till stadsstaten Athen under antiken. Efter en rad tyranner började Kleisthenes införa ett system för röstning i staden. Det är dock viktigt att inse att endast fria män som räknades som medborgare hade rätt att rösta vilket minskade andelen röstberättigade enormt mycket. En demokrati som bygger på röstning i samtliga frågor är enormt svårstyrd administrativt sett.

En byst föreställande Kleisthenes

 Under historiens gång har vi sett ett par revolutioner som syftat till att förbättra villkoren och införa ett rättvisare styre i landet, exempelvis i Frankrike 1789. I just det fallet slutade revolutionen med att man fick en Kejsare i Napoleon och med andra ord inte ett folkstyre. Ett land som bygger en demokratisk utveckling på revolution och våld hamnar ofta i obalans inledningsvis vilket kan, och ofta leder till nya diktatorer eller oligarkier.

 I och med den industriella revolutionen och en framväxt av en ny klass i samhället, arbetarklassen, förändras mycket i den politiska världen. Arbetarklassen blir mäktig och stor, i många länder vilar landets ekonomi på klassens axlar, vilket gör att den ställer nya krav på inflytande och rösträtt. När kvinnor i sin tur börjar göra "manliga" jobb och även tar över mäns uppgifter under mobiliseringstider börjar även de genom kvinnorörelsen ställa krav på rösträtt och inflytande. Industrialiseringen och urbaniseringen förändrar mycket. I Sverige brukar man säga att allmän rösträtt kom i och med kvinnans rösträtt 1921 även om det fortfarande fanns små undantag.

Emmeline Pankhurst,  kämpe för kvinnlig rösträtt i Storbritannien

 Moderaterna skrev tidigare i sitt partis idéprogram att de var drivande i frågan om rösträtt men de fick ta tillbaka detta då det inte var på det sättet utan snarare tvärtom.Vill man läsa mer om detta kan man göra det här.

Pudelns kärna efter denna inledning handlar snarare om hur vi arbetar med demokratisering och rösträttsfrågor i skolans värld. Frågan vi bör ställa oss är hur pass viktigt det är? Enligt min högst personliga uppfattning bör mycket tid under högstadie- och gymnasieskola läggas just på att kunna ta vettiga beslut inför sin egen röstning. Även i ämnen som historia och religion finns stora möjligheter att diskutera och väga olika moraliska och politiska dilemman, vilket enligt mig görs för lite. Det handlar inte bara om att man tittar på nutida partiers partiprogram i samband med val utan man kan göra så mycket genom att ge eleverna en bred bas som de sedan kan stå på i sina resonemang kring sitt val.

Ett intressant exempel är i samband med ett skolval för ett par år sedan då en driftig elev startade ett eget parti med ett ganska uppseendeväckande partiprogram med löften som drev med b.l.a. SDs löften. Skolans ledning och vissa lärare förstod inte ironin utan plockade ner affischer som satts upp. Partiet lyckades väl i skolvalet vilket inte uppskattades speciellt mycket utan man tyckte snarare att det förstörde resultaten. Istället för att ignorera både att elevens påhittade parti och även SD lyckades så väl på skolan kunde man ha arbetat mer aktivt med detta. Möjligheterna att diskutera i klasserna hur en person kunde nå sådana framgångar bara genom roliga affischer och intressanta löften är en bra möjlighet, inte en svårighet.

Personröstning eller något som jag kallar ideologisk röstning är något som jag personligen ogillar. Med det senare menar jag att man tar ställning i frågor baserat på vilken politisk "färg" man tillhör och inte på logiska resonemang baserat på vad som är bra för ett samhälle eller land. De senaste veckorna har varit omvälvande när det gäller Socialdemokraternas parti med en ledare som avgått. Tyvärr tror jag mest att det är partier som SD som kommer vinna på Socialdemokraterna smärre ras på sistone. I samband med sämre tider är det extra viktigt att ha en politisk debatt med sådana partier och jag hoppas innerligt att SD möts i en ordentlig politisk debatt denna gången, oavsett vilka som måste stå bredvid Jimmie Åkesson i studion.

Rätten att diktera sanningen

Män i kostymer med universitetspoäng i massor och diverse suspekta typer styr vår värld. Så enkel är sanningen, det kan jag säga utan att sticka ut hakan som en Hapsburgare, det vill säga alldeles för långt.
En gång i tiden trodde man att jorden var platt och om man åkte tillräckligt långt åt ett håll så åkte man över kanten vilket var mycket dåligt. Som ni säkert känner till är det nuförtiden inte en helt vanlig uppfattning. Ett slag trodde man att man kunde slippa bot för sina onda handlingar genom att köpa så kallade avlatsbrev tills en viss herr Luther, av olika skäl, protesterade högljutt och koleriskt mot detta.

Den muntre Martin Luther

 Fråga som en klok person kan ställa sig är givetvis vart jag vill komma med mitt rudimentära resonemang. Eftersom jag inte utger mig för att sitta inne på den absoluta sanningen så är det givetvis min egen uppfattning som återges när jag skriver att vi accepterar lösningar, fakta och teser alldeles för lätt. Väldigt mycket beroende på vem som säger det.

Det finns en lite anekdot om en gymnasielärare i Kalmar som hade med sina studenter på rundvandring i Kalmar stad. Läraren, beläst och kunnig, berättade om olika byggnader för det intresserade eleverna. Troligen uppfattade han att ett par hade stort intresse för annat så han stannade till vid en soptunna och började berättad om den. Eleverna fortsatte anteckna frenetiskt.

Om personen som säger dig en fakta ser allmänt lumpklädd ut och verkar mindre vältalig är du då snabbare på att bedöma honom eller henne som okunnig än du är om personen ger sken av att vara beläst, är välklädd och svänger sig med ett vackert språk? Frågan tål att ställas.

Många gånger har jag i skolans värld, både som pedagog och nu student, ställts inför uppmaningen att problematisera och diskutera olika frågeställningar på prov och tentor. Förmågan att resonera och tänka logiskt efter givna fakta prövas ofta. Vad händer om den som bedömer dina åsikter och tankar har en annan åsiktssfär, är man så att säga "körd" då?

Universitetslärare, läkare, politiker kommer alltid vara de som styr åsiktsströmmarna och vad som betraktas som sanning i vårt samhälle. Antingen på ett direkt eller indirekt sätt. Den rätten är svår att ta bort. Det som ni alltid kommer ha som egen rätt dock är förmågan till kritiskt tänkande och chansen att söka sin egen väg.

“Classes will dull your mind, destroy the potential for authentic creativity.”

En resa in i mörkret

Igår kväll såg jag, mot bättre vetande, en film för att undvika studera på min kommande tenta. Mitt val föll på filmen A beautiful mind som handlar om Nobelpristagaren  John Nash. En film som med andra ord bygger på huvudkaraktärens eget liv, även om jag alltid tror att dessa filmer har ett visst mått av förskönande glans.

I lite korthet kan man säga att Nash är en briljant matematiker som i filmens början hamnar på Princeton university med ett fint stipendium och krav på forskning och matematiska framsteg. I takt med de ökade kraven dyker dock hans inre mörker upp i form av paranoia och hallucinationer. Senare i filmen får man veta att han lider av Schizofreni. En hemsk mening i filmen är när en läkare berättar om sjukdomsförloppet och säger "tänk om saker du upplevt, platser du varit på och folk du träffat bara fanns i ditt huvud. Det är väl helvete om något"

John Forbes Nash

Efter att ha mött en hel del underliga karaktärer både i livet men även efter att studera historia, där möter man underliga karaktärer, kan man inte annat än bli både fascinerad och rädd för det mänskliga förståndet. Man har genom läsning mött Hitler, Robespierre, Attaturk, Nero och en hel mängd andra tokstollar men även stora tänkare som Ockham, Voltaire, Rosseau. Under de studier som jag genomfört under månaderna och även de senaste arbetet kring folkmord inser jag verkligen att det finns mörker i alla människor och att ondska inte är något unikt för mördarna och de missanpassade i världen. Situationen är det som fäller avgörandet i hur vi beter oss och ibland försvinner våra principer raskt.

Det näst mest skrämmande, enligt mig, är att skillnaden mellan geni och galenskap är ganska liten dock är skillnaden på vad man kan uträtta beroende på vilken väg man väljer att ta. Senast idag läste jag om en man som lämnade sin son ute i kylan efter en misslyckad insats i en innebandymatch. Den mannen var varken geni eller helt normal.
Det tyvärr mest skrämmande är när man tvivlar på sin egen förmåga och sin plats vilket vi alla gör ibland, det gäller bara att hitta tillbaka ut ur mörkret, in i ljuset igen. Förutsatt att lampan inte är trasig.

John Nash hittade sin väg tillbaka genom att enkelt betrakta sina hallucinationer ur ett logiskt perspektiv, en flicka han såg åldrades aldrig och två av hans hallucinationer existerade aldrig i samma rum. Han hittade sitt ljus på det sättet.

En ny dolkstöt

När man sitter i sin stillhet och tittar på 2 januaris rubriker i pressen kan man inte annat än förundras. I en av de första rubrikerna i allvetar-blaskan Aftonbladet står det om att Håkan Juholt utsatts för en dolkstöt av sin partikollega Ylva Johansson. Socialdemokraterna ligger riktigt illa till hos svenska folket och har runt 25% stöd enligt tidningens reportage, med andra ord ganska otillförlitligt. Splittringarna inom det egna partiet kommer för övrigt säkert gynna deras politiska läge.


I vilket fall som helst, jag är opolitisk i stort men kan inte undvika att fundera över vad man egentligen röstar på och vad man bedömer när man väljer parti. Röstar man på en persons pålitlighet och hans eller hennes karisma? Tanken bör väl vara att man ska basera sina val på fakta och mindre på känslor när det gäller ett lands framtid, i alla fall enligt mig.

Juholt och Johansson

 Det som upprör mig mest är egentligen själva rubriksättningen på deras webb-sida. Man bör ha i åtanke att Aftonbladet har betraktats som en obunden socialdemokratisk tidning när man tänker på följande.
Själva rubriken "Dolkstöten mot Juholt" blir en smula idiotisk och klumpig om man blickar tillbaka ett par år i tiden. Dolkstötslegenden utvecklades efter första världskriget och en kort sammanfattning av den är att den tyska armén var obesegrad i fält men förråddes av inre politiska krafter i novemberrevolutionen. Medan soldaterna låg i sina skyttegravar och blickade mot fronten smög socialistiska krafter upp bakom ryggen på dem och stötte en dolk i ryggen på dem. Ludendorff och Hitler ansåg att socialdemokraterna i Berlin hade förrått dem och därmed förlorades första världskriget och de hårda fredsvillkoren kom som till slut bäddade för depression och ett nytt världskrig.

Propagandabild på dolkstötslegenden.

 Att i en socialdemokratisk tidning använda en rubrik som anspelar på en dolkstöt kan jag inte annat än tycka är olämpligt och lite klantigt, kanske till och med lite komiskt.
Jag hoppas på ett bättre år för socialdemokraterna och Juholt, utan att vara politisk, eftersom jag hoppas vi röstar på vallöften istället för hur en person framställs. Annars kan vi lika gärna rösta på en man som är duktig på att skrika och hetsa folket i tider av kris. Ring any bells?